22 år senare

Jullovet

"Om bara en vecka är det jullov!" Utbrister jag plötsligt.

Jag insåg det först nu men vi har faktiskt nästan klarat av den första terminen på Hogwars! Alla i mitt lilla gäng jublar, Hugo låter högst och mest som vanligt. Men jag bryr mig inte alls, han är bara den han är och den han alltid kommer att vara! Jag kan dock inte sluta tänka på att Emmy och Jacob är tillsammans nu. Det var väl inte en så stor överraskning men tråkigt är det, det måste jag ju erkänna. På grund av det har Emmy såklart blivit en del av vårat gäng, jag hade varit helt okej med det om det inte varit för att hon hade platsen jag hade velat ha. Som Jacobs flickvän.

"Men det betyder att alla lärarna kommer försöka få oss att arbeta hårdare än vanligt" Säger Ellie dystert.

"Ja, det är klart men det klarar vi, eller hur gubben?" Frågar Emmy Jacob men en sån där löjlig röst som man bara har när man pratar med ett djur, en bebis eller någon man är tillsammans med.

Jag låtsas spyr bakom ryggen, bara Ellie ser och vi börjar båda två fnittra. Vi kan inte sluta och jag känner flera undrande blickar i ryggen från alla håll i rummet. Men jag bryr mg inte, jag har kul med min bästa kompis och det får alla andra helt enkelt stå ut med. Jag signalerar till Ellie att vi kanske ska gå upp till sovsalen och skratta färdigt, så det gör vi.

Den kvällen blir det mycket skratt och kuddkrig, precis som en normal sleepover hos vilken normal människa som helst, ja förutom att vi använder lite trollformler då och då men det behöver vi inte bry oss om just nu. Men allt måste ju ha ett slut och den här kvällen slutade när Emmy kom in i rummet och började klaga på att vi hade stökat ned alldeles för mycket. Och hon hade nog sant för hela rummet var täckt med fjädrar och annat små krafs.

En vecka senare var vi på väg hem. Hem till London, hem till mamma och pappa. Jag har saknat dem väldigt mycket, men inte så mycket som jag hade gjort om jag inte kände Jake, Hugo och Ellie. De har gjort den här terminen mycket roligare och hade jag skrivit ett tacktal hade jag troligen ägnat en stor del av talet till dem.

När vi kommer fram till stationen hinner jag knappt gå av tåget förrns en tårögd Ginny kommer fram till mig.

"Men gud mamma, vad har hänt?" Frågar jag henne nervöst, jag kan inte se pappa någonstans och jag hinner bara tänka på det värsta som kan ha hänt innan hon faktiskt säger det.

"Du ska få en bror eller syster till" Snyftar hon.

Chocken slår mig som en bomb. Jag? Storasyster? Nej knappast!

"Du skojar? Du måste skoja?" Utbrister jag i panik efter några sekunders tystnad.

"Nej"

Då slår det verkligen mig. Jag ska bli storasyster! Jag blir helt plötsligt så glad att jag inte kan stå still och jag hoppar på stället samtidigt som jag kramar mamma som om jag inte har träffat henne på minst hundra år.

"Förlåt att jag blev så chockad innan, det är ju fantastiskt mamma! Jag ska bli storasyster!" Ropar jag utan att bry mig om att hela tågstationen måste höra allt jag säger.

"Ja, det är det verkligen men det finns en hake... Ehmm... Jo, din pappa vet inte om detta än och jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det för honom, skulle du kunna hjälpa till på något sätt?" Får hon fram mellan snyftningarna.

"Självklart! Vad kan jag göra för att hjälpa till?" Svarar jag med entusiasm.

Mamma börjar förklara sin plan. Hon ska köpa en fejk gravid mage så att det ser ut som att hon är minst åtta månader gravid på vägen hem och jag får hjälpa henne in. Vi lurar pappa att mamma är gravid och säger typ 'Men du är ju helt blind, hur har du inte märkt det?' och sådana saker för att få honom att känna sig dum och sedan säger vi att det var ett prank och mamma tar av magen medans jag ger pappa en lapp där det står 'Lurad!' och om han inte förstår så kommer vi bara förklara det för honom.

"Det är den bästa planen jag någonsin hört mamma! Jag visste inte att du var så bra på att smida planer." Säger jag när hon har slutat berätta.

"Jo, jag har blivit rätt bra med åren, det blir lätt så när man växer upp med enbart bröder."

"Jag känner igen mig i det." Skrattar jag.

"Fast jag hade det värre." Konstaterar mamma.

Jag håller med, det måste vara mycket värre att växa upp med sex bröder än två. Mycket värre. Jag tycker att James och Albus är jobbiga men jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva med Bill, Charlie, Percy, Fred, George och Ron. Alla med sina egna bus och egen personlighet. De är så speciella och olika att jag inte ens orkar förklara det. Eller jo lite kortfattat, Bill och Charlie är väldigt snälla faktiskt så dem kan inte ha varit jättejobbiga, Percy är världens största besserwisser och lämnade hela familjen bara för att få jobba på ministeriet. Helt idiotiskt om du frågar mig. Fred och George är de roligaste människorna jag känner (Eller jag känner väl inte riktigt Fred men jag känner George och de var exakt likadana i sin personlighet) men det måste ha varit väldigt irriterande att alltid behöva vara förberedd på att någon av dem ska hitta på någonting. Sedan har vi bara Ron kvar och han är... han är bara Ron. Jag kan inte riktigt sätta ord på hans personlighet, den är lite skum ibland men jag gillar den. 

Men tillbaka till nutid. Mamma har köpt fejkmagen och jag måste erkänna att jag faktiskt trodde att hon var gravid på riktigt för en sekund. Eller, det är hon ju men du förstår nog vad jag menar.

När vi kommer hem hjälper jag som planerat mamma in genom dörren och in i köket och ned på en stol. Pappa sitter precis som väntad vid köksbordet och läser tidningen. När mamma sitter ned ordentligt tittar pappa upp och hoppar ur stolen av chock. Jag kan nästan inte hålla mig för skratt, men jag lyckas.

"Men... Hur... När... Var... Va?" Är det enda han får ur sig även om chocken måste ha lagt sig lite grann åtminstone.'

Jag, som är en hyfsat bra skådespelerska om jag får säga det själv, frågar honom vad det är som är fel precis som om mamma hade varit gravid hela mitt liv.

"Men älskling... Jag förstår inte, hur och när hände detta?" Frågar pappa, han ignorerar mig totalt.

Jag antar att det är till mamma så jag säger ingenting.

"Vad menar du? Jag har nya örhängen på mig idag men det syns knappast." Svarar hon enkelt.

Mamma är tydligen också en väldigt bra skådespelerska.

"Men... alltså... magen? När blev den så stor?" Säger han nervöst, det är tydligt att han är obekväm.

"Ähmm... Den har varit såhär stor i veckor." Försöker mamma förklara.

"Mår du bra pappa? Vill du ha lite vatten eller något? Jag tror hursomhelst att du behöver sätta dig ned." Råder jag pappa.

Han lyder och sätter sig ned på sin stol igen. Han är helt likblek i ansiktet och ögonen är stora från tallrikar. Jag ger mamma en menande blick och hon nickar smått. Pappa håller på och svimma och vi måste förklara för honom.

"Jo... ähmm... detta är inte riktigt sant.." Mumlar jag nervöst. "Eller jo, typ men inte som du tror, inte alls!" Nästan skriker jag.

Pappa ser väldigt förvirrad ut och mamma förklarar hastigt och tar av sig magen. Pappa ser äntligen annat än förvirrad ut, han ser faktiskt nästan lättad ut. Hela situationen är så rolig att jag får ett hysteriskt skrattanfall.