Blodmåne🇸🇪

25. Chevonne

Lördag 3:e November

Vargkillen ser oändligt oberörd ut, där han står med ena handen lutad mot husväggen. Med ens känns den dystra bakgatan ännu trängre.

- Där har vi ju lillvalpen igen. Allt väl? Du ser lite grön ut.

Dave svarar i mitt ställe. Antagligen försöker han låta avspänd, men resultatet är inte övertygande. Utstuderat långsamt söker han sig bakåt, tills vi krockar med en öppen soptunna. En pust av ruttet kött letar sig upp ur avfallsdjupet.

- Inga problem här. Tjejen tål inte sprit, så jag hjälper henne att vandra av sig fyllan. Hon ville bort från folksamlingen.

- Omtänksamt av dig. Och osjälviskt. Någon kunde dra fel slutsatser.

Dave nickar snabbt.

- Jag förstår att det ser illa ut. Men det är lugnt, vi känner varandra.

Skiftaren fångar min blick. Jag sluddrar något obegripligt, och han kliar sig över det breda, slingrande ärret i nacken.

- Där ser man. Då har hon väl ett namn?

Tonen är len som silke. Dave ser från mig till den levande vägspärren.

- Jo då, hon heter... börjar han sakta, men skiftaren inskjuter:

- På lördagar är jag generös. Första gissningen är gratis, sedan kostar det fingrar. Eller knäskålar, välj själv.

Greppet om min midja slackar genast. En knuff i ryggen sänder mig snubblande framåt, tills en grov näve fångar mig om överarmen. Innan jag vet hur det gick till står jag tryckt mot jättevargens sida. Rörelsen skickar tusen blixtar genom skallen, och jag lutar mig tungt mot hans bröstkorg.

- Klokt beslut, grabben, säger den djupa rösten över mitt huvud. Ta dig en promenad, medan du fortfarande kan.

Stegen som tonar bort skvallrar om att Dave tog vinken. Jag sneglar på fingrarna om min arm. Oljefläckar smälter samman med labyrinten av linjer och tatueringar i den arbetsmärkta huden.

- Vad vill du? mumlar jag grumligt.

- Inte gläfsa, jag gör dig en tjänst. Ordet du söker är tack.

- Bad jag om hjälp? Nosa upp ett träd att pissa på, jag klarar mig själv.

Han blixtrar ett vargflin åt mitt håll.

- Akta dig, lillan. Pappa väntar inte runt hörnet i natt.

Med de orden böjer han sig ned och sveper upp mig i famnen. Mitt patetiska skrik dör redan på läpparna. Hans leende frontalkrockar med det underliggande hotet om våld som genomsyrar allt han säger och gör. Jag får inte grepp om den här killen alls.

- Släpp mig, säger jag med tillkämpat lugn.

I sista ögonblicket hindrar jag mig från att haka på ett snälla. Hans dämpade skratt mullrar mot min kind.

- Skrämde jag vett i dig nu?

- Stick åt helvete, viskar jag i något som är pinsamt likt en snyftning.

- Lugn och fin, jag tänker inte äta upp dig. Tvärtom. Blackbrick Alley är ingen plats för en stupfull unge.

Jag stålsätter mig inför ett öde värre än döden, men han stegar bara ut från den trånga gränden, bort till en av parkbänkarna utanför Last Hope. Gatlyktorna och klungan framför entrén är en klen livförsäkring. Den här killen skrämmer skiten ur mig.

Som för att understryka att han består av motsatser sätter han varsamt ned mig på bänken.

- Då så, säger han och knäböjer på kullerstenarna. Har du en adress häromkring? Eller någon som ser till att du kommer tillrätta?

Jag griper om huvudet med båda händerna, medan jag går igenom mina möjligheter. Mobilen är borta, jag kan varken Maris eller Liz nummer och att ringa hem är uteslutet. Pappa och mamma tror att jag dricker saft när jag går på kalas.

- Min bror, säger jag slutligen. Men jag har ingen telefon.

Skiftarens blå ögon möter mina och håller kvar. Så drar han lite på munnen, och släpper en åldrig mobil med sprucken display i mitt knä.

- Ring honom då. Jag har inte bråttom.

Oändligt fokuserad knappar jag in Conors nummer. Signalerna går fram, men svaret dröjer. Jag försöker igen, och igen. Sedan trycker den jäveln bort samtalet. På femte försöket belönas jag med ett korthugget Ja?

Min brors röst får något att brista inom mig. Från ingenstans måste jag blunda hårt för att hålla tillbaka gråten.

- Hej. Jobbar du?

Han tiger minst en halvminut. Tystnaden är blytung, men jag vågar inte prata först. Fan om Conor hör att jag grinar. Han slår sönder folk som jävlas med mig, och jag vill inte sätta honom i skiten.

Slutligen drar han ett djupt andetag.

- Varför ringer du från det här numret?

- Lång historia, säger jag halvkvävt. Jag förklarar senare.

- Det lär du göra. Är du ok?

Jag gnuggar vänsterhanden mot ögonen, ändå fortsätter tårarna att rinna.

- Inte direkt. Jag sitter på en bänk utanför Last Hope.

- Ensam?

- Nej. En vargkille är också här. Jag lånar hans...

- Ge honom luren, avbryter han.

- Varför?

- Gör det bara. Och stanna där du är, jag är hos dig om tio.

När jag fortfarande tvekar tillägger han dämpat:

- Jag skojar inte.

Tydligen har Conor också en Alfaröst, fan ta honom. Utan att se på skiftaren intill mig räcker jag över telefonen. Makligt reser han sig, och går ett par meter bort.

Hade jag varit klar i huvudet skulle jag ha tjuvlyssnat utan problem. Nu dånar pulsen som en öppen kran i öronen. Innanför mina ögonlock svävar minnet av den spruckna displayen. Något skaver, men jag får inte tag i vad.

Samtalet fortsätter bakom min rygg. Rytmen är märkligt lugnande, ungefär som mammas och Pappas småprat i köket på kvällarna. Jag sjunker ned på sidan och drar upp knäna mot magen. Spyorna rinner ur mig, ner mellan ribborna i parkbänken. Ångorna som stiger från den stinkande pölen tömmer min mage igen.

Vargkillen dyker upp intill mig. Han lyfter min slappa kropp mot ryggstödet, och hjälper mig att luta huvudet över kanten.

- Kämpa på, valp. Du har några tunga timmar att lida igenom, men det är snart gjort. Du klarar det här.

- Fan, stönar jag. Två glas och några klunkar. Jag förstår inte.

Skiftaren gör ett ljud någonstans mellan ett skratt och en suck.

- Antalet har du hjälpligt ordning på. Vad vet du om innehållet?

Min hjärna är körd i mixern, men nu faller bitarna på plats.

- Helvetes jävla Dave, får jag ur mig i en kaskad av uppstötningar.

- Människan?

Jag nickar och sluter ögonen. Han samlar ihop mitt smetiga hår, och klappar mig en gång på huvudet.

- Ta och blunda lite, du. Jag stannar tills storebror dyker upp.

Inte förrän hans jacka landar över mina axlar känner jag hur nattluften biter i skinnet. Med pannan mot hans arm svävar jag iväg. Sömnen smyger allt närmare.

Min sista klara tanke sätter äntligen tummen på hjärnskavet. Varför studsade kontaktnamnet Hayes upp på skärmen när jag tryckte in Conors nummer?