innan det är försent | o.e

Ett - busskompisar

« Junis perspektiv »

"Helvete", utbrast jag när jag insåg att jag hade glömt busskortet och min plånbok hemma. Snabbt slängde jag en blick på tidtabellen som hängde uppe vid busskuren, två minuter till avgång. "Jag får väl försöka planka på då", suckade jag och pillade rastlöst med min ärm på jackan. Tiden går alltid så segt när man väntar på bussen, när man har roligt går tiden alltid alldeles för snabbt. Dessutom håller ju bussar aldrig tiden, 99% av fallen är bussarna försenade och den enda procenten som återstår är de för tidiga. När bussen väl rullade in kunde jag se att han satt där. Jag visste inte hans namn, vi hade aldrig pratat, inte ens utbytt några få ord. Men att han var snygg gick inte att förneka. Busschauffören öppnade dörrarna och jag steg på. Jag placerade min plånbok mot kortläsaren, men som väntat blinkade den rött. Jag log lite mot chauffören och han hummade lite samtidigt som han gjorde en gest med handen som tydde på att jag skulle fortsätta in i bussen. Trots att det fanns lediga platser i nästintill hela bussen slog jag mig ned vid den snygga killen jag inte visste namnet på. Så hade det varit i flera månader. Första skoldagen hade bussen varit fullproppad och den enda platsen som återstod var platsen bredvid honom. Inte visste vi att vi skulle samåka varenda morgon till skolan, det var antagligen därför vi inte pratade första gången. Hur ofta börjar man prata med snygga främlingar på bussen? Det händer ju typ aldrig. Om jag skulle börja prata med honom nu skulle stämningen bli stel, vi har ju åkt så pass länge utan att prata. Det skulle bara vara jättekonstigt och jag vill inte att han ska se mig som en konstig utomjording. I tystnad satte jag mina hörlurar över öronen och började lyssna på topplistan. Min egna lista består endast av gamla, sorgliga låtar som jag spelat sönder. Jag hade ingen större ork till att göra en ny lista och topplistan fungerade ju lika bra. Snabbt slängde jag en blick åt den snygga killen. Han satt redan och studerade mig och när våra ögon möttes tittade han snabbt ner med ett generat leende. Jag log lite för mig själv och försjönk ner i mina egna tankar. Kanske borde jag fråga vad han heter. Hur svårt kan det vara att fråga en simpel och enkel fråga? Jag väcktes upp ur mina tankar när den snygga killen reste sig upp för att gå av. Antagligen gick han på gymnasiet här, för han klev alltid av här. Min tur att kliva av var det om 5 stationer. Jag studerade honom när han hälsade på två andra killar som väntade vid busshållplatsen. De började gå bort under en tunnel och innan jag hann blinka var de utom synhåll.

////////////

"Juni!" ropade min närmsta vän Isabelle när jag närmade mig henne. Jag avfyrade ett leende och kramade henne med en arm, i den andra armen hade jag en tjock bok fylld med fakta om religion för religion var ämnet som stod på tur på schemat. "Hallå vad har du för dig efter skolan?" frågade Isabelle mig samtidigt som vi började gå mot sal 701, som låg på sjunde plan av vårt gymnasium. Det var där dagens religionslektion skulle hålla hus, turligt nog hade jag och Isabelle religion tillsammans. "Inget speciellt antar jag" svarade jag. "Vad bra, då ska du följa med mig hem och äta glass och titta på serier" sade Isabelle. Det var ingen fråga utan mer som ett påstående så jag ryckte på axlarna och nickade. Vem tackar nej till glass?

Skoldagen flöt på, mestadels gick jag runt med hörlurar och lyssnade på musik. Idag var en sådan dag, jag orkade inte prata med någon. Jag ville bara vara inne i min egna bubbla. Efter skolan sågs jag och Isabelle vid entrén, där vi sedan begav oss mot tunnelbanan. "15:15 HALLÅ ISSA VI MÅSTE UPP MED FÖTTERNA" ropade jag över hela perrongen. Jag och Issa brukar alltid hålla upp fötterna när klockan slår ett jämt slag. Har man nere fötterna på marken får man otur, dessutom går ens önskan inte i uppfyllelse då. Issa hoppade upp på min rygg vilket jag var helt oförberedd på. Ganska snart låg vi i en hög på asfalten och skrattade åt varandra. "Klockan är 15:16 nu" skrattade Isabelle fram. Hon reste sig upp och försökte dra upp mig som fortfarande låg och garvade på marken. När Isabelle nästan lyckats dra upp mig bröt jag in i skratt igen och hon hängde på. Jag skrattade så mycket att jag inte såg att det stod en person vid oss. Jag snubblade över denna någons fötter. Snabbt återfann jag balansen och tittade upp på vem jag hade snubblat över. Det var en kille i min ålder, han hade en röd keps placerad på huvudet och bredvid honom stod min busskompis. Eller kompis och kompis, det var i alla fall killen som alltid åker bredvid mig. Den blonda och snygga busskillen skrattade lite åt mig men försökte att inte börja skratta allt för mycket. Hans kompis stod och skrattade han med. "Gick det bra?" skrattade killen med keps. "Med mig är det bra" sa jag blygt och log lite innan jag vände mig om mot Isabelle. Tunnelbanan rullade in på plattformen och när vi hade stigit på satte jag mig mittemot Isabelle. Min mobil plingade till och jag hade fått ett sms från Isabelle, trots att hon satt mitt emot mig.

Issapissa<3:
Shit vad snygga

Jag:
I know right, jag åker buss varje morgon med fluffet

Issapissa<3:
Haffa ;)

Jag skrattade åt henne och hon flinade tillbaka mot mig. Vi var tvungna att byta tunnelbana vid Slussen. Innan vi gick av slängde jag en blick mot busskillen och hans kepskompis. Busskillen började skratta när hans kompis sa något roligt och jag log för mig själv. Han är fin han.

-

WELL, hellooo guys. Första riktiga kapitlet dåå. Som ni ser är detta våran första fanfiction så kritik uppskattas faktiskt haha, man kan ju bara förbättras. Vi är då två vänner som skriver den här fanficen tillsammans, om ni undrade liksom. Jag som skriver nu, kan vi kalla för N. Ni får gärna kommentera vad ni tyckte, endast för att jag ska förbättras haha. Har inget mål om läsare eller liknande för jag skriver för min egen del främst. Hoppas ni gillade det i alla fall, så hörs vi i nästa kapitel som antagligen kommer ut imorgon. /N