Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 9: Ryktet

Den tjugotredje november var det bara fyra personer som bodde kvar på gatan. Landets befolkning förminskades med 70%. I länderna runt omkring landet förminskade befolkningen också. Ingen ville vara nära Darkenark 13.

Gatan var ännu mörkare och rysligare än någonsin. Man fick känslan att någon skulle komma fram och mörda en när som helst. Gatulamporna var inte på, även när det var kolsvart ute. Även de i huset var rädda. För det fanns ett rykte om vem som var mördaren. Och alla misstänkte samma person. Dem misstänkte Adrian Tyskenborg.

Adrian Tyskenborg var den dem misstänkte på grund av hur han betedde sig. Han var bara tyst hela tiden. Ingen visste vad han tänkte på eller vad han gjorde på nätterna. Fast på dagarna satt han bara och var tyst.

I den okändas rum stod han längst in och försökte att komma på sätt att överleva. Men alla hans planer slutade med att han blev mördad.

I Kjell Wickeds rum försökte han göra trollformler som kunde rädda honom. Han var så rädd att det såg ut som om det var en mördare som var efter alla. Vilket det var.

I Adolf Frankeins rum satt han och skrev på en bok. Man vet inte vad han skrev fast troligtvist skulle han använda den som ett vapen.

I Adrian Tyskenborgs rum satt han på sin stol och gungade sakta. Han kollade ut genom fönstret i längtan av att allt snart skulle vara över.

De som bodde i huset försökte hålla sig borta från Adrian. När dem skulle gå ut sprang de ända tills de kom till ändan av gatan. När de var hemma höll dem sig längs med väggen för att slippa vara nära Adrian.

Efter ett tag insåg en nyhetsrapport som hette William Stagerfeldt en sak. I huset fanns det två lokaler. Ena var affären som sålde alkohol, tobak och droger som nu var stängd på grund av inbrott och mord. Men i den andra visste ingen vad som var där inne. Det kunde vara fullt av papper med planer för mord på. Det kunde vara fullt med blod och lik. Eller så kunde det vara tomt. Men han ville veta.

William tog på sig sin stora svarta regnrock och hans deprimerande gråa skor. Han öppnade sin dörr och började gå den långa vägen bort till gatan Darkenark. Klockan var 11 på natten, så det var lika mörkt som sot och ingen skulle kunna se honom. Det tog väldigt lång tid att gå dit, men han ville få ett svar. Vem var mördaren?

Äntligen kom han fram till gatan och kände direkt hur ryslig gatan var. Han hade hört folk prata om den, men det var mycket värre än vad han någonsin kunde ha gissat. Han kollade på den förskräckliga gatan och kunde inte tro sina ögon. Dem otäcka brevlådorna öppnades och stängdes. Gatulamporna hade bara helt och hållet slutat fungera. Det fanns en gammal övergiven bensinstation som han inte vågade besöka. Trottoarerna och vägen var så trasiga att varje steg han tog var hemska.

Sedan såg han hus nummer 13 och 99% av honom ville vända om och gå tillbaka. Huset var mörkt och det mesta av färgen hade gått bort. Mögel fanns det mycket av på kanterna. Ett spår av spindelnät åkte nerför huset. Alla rum var täckta med gardiner bakom fönsterna så att man inte kunde se in. William undrade vad för hemska saker kunde hända bakom dem. Alkohol affärens fönster var helt krossat och det låg bitar av glas på gatan.

Han såg lokalen som ingen ägde och tog fram sin kofot. Han gick försiktigt fram och kollade runt så att ingen skulle kunna smyga fram bakom honom. När han var framme höjde han kofoten och satte den bakom plankan som var spikad framför fönstret. Han tryckte hårt på kofoten och plankan åkte av. Sedan slog han sönder fönstret och hoppade in.

Han var lite förvånad när han såg vad som var där inne. Inget, förutom ett litet papper. Rummet var mörkt och nästan exakt samma som affären, fast spegelvänt. Här och där på väggarna fanns det spindlar som rörde sig sakta mot honom. Dörren som stod mittemot honom hade rost på handtaget. Det var ganska rysligt i rummet, kände han.