Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 4: Adrian Tyskenborg

Adrian Tyskenborg var en gammal utforskare. Han utforskade överallt, t.ex. i Brasilien, Turkiet, Grekland, Argentina, Tanzania, Italien, Island, Sri Lanka, Kroatien, Spanien, Japan, Thailand och... Peru.

I Peru, år 1947, såg Adrian någonting som han aldrig lyckats glömma. Han hade en hembiträde, Lisa Häagendazs, för att han kan knappt kunde göra någonting själv.

Det han såg i Peru vet ingen. Han bara plötsligt kom hem en dag och var inte likadan som han hade varit innan han åkte. Då satt han bara i sin gungstol hela dagarna och gjorde nästan ingenting. Han sov inte i sin säng, pratade aldrig, gick aldrig någonstans och han rörde sig inte ens. Fast folk hade sett tårar åka ned för kinden efter att hans fru dog.

När hans fru levde gjorde hon allt för Adrian. Då var inte Lisa där. Adrians fru hette Ingelin Tyskenborg och var alltid med honom. Varje dag han kom hem var hon där och de hade en mysig middag tillsammans. Fast när han kom hem från Peru gjorde de inte så mycket ihop. Ingelin var fortfarande där, men det var som om Adrian inte visste det. Han bara satt i sin gungstol och tittade ut genom fönstret hela dagarna. Ingelin lagade mat, städade, diskade, tvättade kläder, allt för att göra honom glad, men han bara satt där.

Ingelin grät nästan varje dag för att hon ville ha den vanliga Adrian tillbaka. Fast genom åren lade hon mindre uppmärksamhet på honom. Hon började inse att han alltid skulle vara så, så hon bestämde sig att gå på äventyr.

Hon reste runt i hela världen. Alla ställen som Adrian hade varit på. Hennes favorit var Grekland. Hon såg gamla byggnader och mynt från antiken. Havet var som i en dröm och träden vajade sakta. Hon kände sig alldeles fri när hon utforskade, som om hon var en ny person. Och sedan reste hon till Peru.

Peru var okej. Det var inget som Grekland, men det var fint. Men hon insåg för sent att det var fel att åka dit.

Konstiga saker hände henne varje dag hon var där. Träd ramlade och var nära på att träffa henne, stora stenar ramlade ned från bergen och landade nästan på henne, och hon var nära på att drunkna 7 gånger. Och en annan konstig sak var att varje dag kände hon sig iakttagen.

Till slut hände det som bokstavligt ändrade hennes liv. Hon hade vandrat i 3 dagar för att komma upp till toppen av berget Misti. Senaste utbrottet var år 1784, så hon var säker. Luften på toppen av berget var fräscht, som om ingen någonsin hade andats den luften. Fast sedan kände hon sig iakttagen igen.

Hon kollade runt fast såg ingen. Så hon vände sig tillbaka och fortsatte att njuta av utsikten. Hon önskade att hon inte hade gjort det 10 sekunder senare. Hon kände en knuff på ryggen så löst att hon knappt kände den, fast hård nog att få henne att ramla av berget.

Ingelin föll i vad som kändes som evigheter. Marken såg inte ut att komma någonting närmare. Fast det gjorde det. Till slut träffade hon marken.

Men hon dog inte. Hon var fortfarande vid liv. Hon hade ont överallt, som om hon hade ramlat ned från ett berg- vilket hon hade- men hon levde fortfarande. Hon kände sig nästan överlycklig att hon fortfarande var vid liv, tills hon hörde- eller mer kände- ett muller.

Mullret kom från vulkanen. Det mullrade mer och mer ju längre Ingelin stod där och glodde. Hon kände rädslan igen, den hon hade känt när hon ramlade ned från berget. Fast nu var hon ännu mer rädd. Det var absolut ingen chans att hon skulle överleva detta. Så hon bestämde sig att bara vänta. Hon satt sig ner och väntade på döden. Hon såg på när lava åkte nerför vulkanen och kom närmare. Hon var jätte varm, men hon visste att det snart var över. Att hennes liv snart var över.

En vecka senare fick Adrian reda på det som hade hänt. Hans barn kom och hälsade på när dem berättade. Adrian började skaka och gråta men sa ingenting. Han var helt knäpptyst, som vanligt.

Hans barn bestämde sig för att skaffa en hembiträde till deras far. Han skulle aldrig klara det ensam.

Folk var säkra på att han var en galning. Och att han var stum. Han fick inte så mycket besök längre.

Kan du säga det igen? var frågan han fick mest när folk såg att han mumlade något som ingen kunde höra.