Jag packade ner de sista grejerna i väskan samtidigt som jag blockerade alla nummer på min mobil. Jag ville inte att pappa skulle ringa hela tiden när jag var borta. Fast han kommer nog inte ringa i vilket fall, han har fullt upp med sina tjejer som han drar hem stup i kvarten. Oftast yngre. Det är äckligt att se han med olika tjejer varje dag, ibland har han med sig två tjejer samtidigt. Han dricker också. "Det är en sjukdom Ellie, inget jag kan göra åt." Brukar han säga dagen efter han druckit sig full och stupat. Inget du kan göra åt? Klart du kan göra nått åt det, det kallas viljestyrka!" Vill jag säga, men gör aldrig det. Jag vet inte ifall det är för att jag inte vill såra honom eller om jag är rädd för honom. Men nu räcker det, jag vill inte mer. Inte skolan och alla dumma elever och lärare, inte min mamma som lämnade mig med min pappa, och låtsats som att jag inte finns, och inte pappa som dricker sig full varje natt och drar hem en massa puckade yngre tjejer.
Jag slänger ner mobilen i ryggsäcken av ren skär ilska och tar från tåg biljätten.
Jag ska åka buss från Hamburgsund med buss till Rabbalshede tågstation och vidare till Stockholm.
Bussen är nästan tom bara en kvinna med ljust hår och två äldre människor som ser ut att vara i 50-årsåldern.
Sätet längst fram är ledigt, jag sätter mig där med väskan bredvid.
Bakom mig ser jag huset bli mindre och mindre för varje sekund. Mitt hus... Nej mitt gamla hus försvann i mörkret bakom de stora lägenheterna. Jag var på väg framåt, inte bakåt. Jag vänder mig fram och lutar huvudet mot fönstret. Allt blir sakta, sakta svart. Jag behöver vila nu, mer än något annat.
Jag vaknar av att någon ruskar mig i axeln. " Tjejen, detta är sista station du måste kliva av nu." Chaufförens röst låter skrovlig, nästan elak. Jag reser mig upp och tar med väskan ut. Ivrigt letar jag efter kännetäcken på var jag är. Mitt i allt mörker ser jag en skymt av en skylt, Hällevadsholmstation står det på skylten. Jag har åkt en station för långt, men det spelar väll ingen roll, eller?
Jag små springer ner mot stationen. Tågtabellen visar att tåget kommer om sex minuter.
Det visslar och tjuter i rälsen när tåget saktar in. Jag kliver in i vagn nummer fyra med väskan på ryggen. " Hejdå pappa." Viskar jag tyst för mig själv när jag kliver in i vagnen.
Jag sätter mig ner på plats 38. Jag sätter timer på mobilen ifall jag försover mig. Endast några få röster hörs i den skumpande vagnen.
Åter igen somnar jag.
