You are the one

Kapittel 1

Smile today, cry tomorrow. Read this every day

Kapitel 1:

Toppen. Det regnar. Jag hatar regnet. Det är blött och kallt och jag ser ingen mening med det. Kanske i så fall att det håller växterna vid liv och att de håller oss vid liv, men inget annat.

Jag kan nog ändå konstatera att detta är den värsta tidpunkten någonsin att stå och vänta på bussen på. Och som vanligt är den sen dessutom.

Det är nästan tomt på busshållplatsen. Det är bara jag, en familj med två barn och tre blonda tjejer som står en bit bort och pratar.

Ska jag vara ärlig så suger det. Alla sittplatser på busshållplatsen är också blöta och jag måste vara den ända som inte har någon att prata med. Och som att det inte vore nog så har jag glömt mina hörlurar hemma.

Okej, jag erkänner. När det kommer till musik är jag en riktig tönt. I och för sig så är jag det när det gäller många andra saker med, men det är tydligast med musik.

Mina kompisar brukar klaga på att det ända mitt liv består av är musik, tv-serier/filmer och böcker. På sätt och vis förstår jag dem, men ändå inte. Jag menar, jag klagar ju aldrig på deras livsval...eller?

Ta Fanny till exempel. Hon är helt galen i hästar, men jag har aldrig klagat på alla de gånger som hon släpar med oss till sina ridläger.

Eller Sara när hon fangirlar one direction. Jag klagar aldrig.

En suck flyr från mina läppar. Jag hatar att tänka så. Det får mig att låta som att jag är så mycket bättre än de vilket jag verkligen inte är.

Jag börjar gå av och an på perongen. Om inte den där dumma bussen kommer snart så vet jag inte vad jag ska göra. Min blick är i marken och gåshud är över hela min kropp.

Vatten droppar från mitt hår och jag drar den dyngsura jackan tätare om kroppen. Jag försöker även hålla lugnet och inte få en panik attack, vilket blir svårare och svårare ju mer vatten som rinner längs min kropp.

Mina tankar avbryts när jag plötsligt dunkar rakt in i något.

Min blick styrs upp och jag tar genast ett steg bakåt när jag ser att jag har gått rakt in i en killes bröstkorg.

"F-förlåt. Jag såg dig inte."

Jag kisar upp mot honom men det är svårt att se ordentligt för allt vatten. Men min syn är inte så dålig att jag inte ser honom. Jag kan urskilja hans ansikte och jag kan ana ett svagt leende.

Killen har mörkt brunt hår, snudd på svart. Hans hudfärg är lite mörk och hans ögon är bruna som choklad. Kroppen är muskulös och någon decimeter längre än mig är han.

"Det är lugnt. Väntar du på bussen?"

Jag höjer utmanande på ögonen.

"Nej, jag är på en busshållplats för att mata min hunds tuggleksak"

Min sarkasm får tydligen killen att skratta och jag kan inte undgå att le samtidigt som jagförsöker dra jackan längre över mina väldigt blöta händer.

"Jag är Ryan."

Han sträcker fram handen och jag skakar den.

"Jag är Beth."

Hans leende växer. Samtidigt släpper jag handen och gnider den mot den andra för att skapa värme genom friktion. Jag lyssnar tydligen mer på lektionerna än vad jag först trodde...