Trasig

kap.3

Den klibbiga och mörka skuggan cirkulerade runt mig. Granskade hela mig. Från topp till tå. Den slingrade sig mot min arm och jag kände en kalla rysningen när den nuddade min hud. Jag rös till när den ormliknande varelsen slingrade sig upp för min arm och vidare till axeln. Den krälade sig över min nacke och ut i luften, precis framför mig. När den hängde där svävande i tomma intet så såg jag hur den sakta började ändra form. Den utvecklades först till en siluett av en människa och sen började drag uppenbara sig i ansiktet. Det liknade en pojke. Ja, det var helt klart en pojke. Han var kanske mellan sexton och arton år. Han hade tjockt hår ner till dem breda axlarna och en liten uppåt näsa. Pojken hade tydliga käkar och markanta drag. Han såg ut som en staty om det inte vore för näsan och dem snälla ögonen. Jag kunde inte se vilken färg dem hade. Pojken var ju bara svart gas. Men ögon hade långa ögonfransar och någon speciell glimt i ögonen. Han log ett snett och helt underbart leende innan han löstes i mörkret och försvann. Jag blev ensam kvar i det kalla rummet och det enda som värmde mig var minnet av den främmande pojken. Jag visste inte var det var, men det var något speciellt med honom. Något som jag inte kunde sätta fingret på. Jag kliade mig lite i hakan innan jag struntade i allt. Det var säkert inget speciellt. Skuggan hade väll bara fått fnatt eller nåt. Jag slöt ögonen och försvann. Försvann in i mina tankar och glömde bort allt som hade med pojken att göra. Jag bara försvann.

En liten stund senare så satt jag och lät tankarna sväva. Det var så svårt med tidsuppfattningen här inne. Det kunde ha gått allt från minuter till flera månader. Inte visste jag. Men jag brydde mig heller inte så mycket. Man vänjer sig. Man hade ju faktiskt inte så mycket till val. Antingen vande man sig eller... ja, eller vadå? tänkte jag. Man hade ju faktiskt inget val. Antingen så vande man sig eller så gjorde man inte det. Mig kvittar det i vilket fall jag hade vant mig så jag behövde inte oroa mig.

Helt plötsligt såg jag en skugga flyga över golvet. Det var inte en av mina vanliga skuggor. Den här var efter en människa! Va!? Det kan inte va sant?! Jag är ju den enda här?! tänkte jag och för en gångs skull så kände jag mig inte tom. Jag kände mig varken tom eller skyldig. Jag kände något nytt. Något jag aldrig hade känt sen jag blev trasig. Jag kände hopp! Det var helt otroligt! Jag kände något mer än skuld!

Jag ville se vart skuggan hade kommit ifrån och tänkte gå till fönstret och kolla ut och se om jag kunde se ägaren till skuggan. Men lika fort som hoppet hade kommit så försvann det. Det var lönlöst. Jag skulle ändå inte komma ifrån hörnet. Jag var bunden till det där hörnet. Jag sjönk ihop med tunga axlar och sträckte på halsen för att se så mycket genom fönstret och om jag hade tur kanske jag kunde få se en skymt av människan. Men jag såg ingen människa. Bara en anklagande måne som såg så besviken ut att jag blev förvånad att den inte trillade ner från självaste natthimlen. Eller jag skulle ha känt mig förvånad om jag hade kunnat. Men det kunde jag inte. För jag var trasig. Och det krävdes mer en lite hopp för att fixa mig igen. Mycket mer.