Trasig

kap.5

När vi hade kommit ut genom fönstret så var det som att jag fick en hård smäll i magen. Jag började skrika och vrida mig i kramp och pojken var nära att tappa mig. Den hårda smällen hade kommit från någonting som hade varit så avlägset så länge. Någonting som jag aldrig trodde att jag skulle vara med om igen. Nånting som tillhörde det förflutna. Känslor. Alltihop på en och samma gång. Jag kände mig lycklig, sorgsen, arg, lugn, kär,förvånad, misstänksam, och allt annat.
När jag tillslut lyckades urskilja alla känslor så slutade jag skrika och såg hur pojken, i vars armar jag låg i, tittade förvirrat och nästan lite rädd på mig. Varför skulle han inte va det? Han hade precis hjälpt en galen och svag flicka ta sönder ett fönster och sedan rymma igenom det. Han borde ha varit rädd.

Jag började gråta. Inte gråta över pojkens syn på mig. Jag började gråta av lycka. Jag grät med ett stort leende på läpparna och var nog den lyckligaste personen på jorden. Jag kunde verkligen känna saker. Det hade gått en så lång tid att jag nästan hade glömt bort att det var möjligt. Att det var möjligt att skratta tills man grät och att det var möjligt att skrika frustrerat av smärta.
Jag tittade upp mot pojkens ansikte och kunde urskilja förvirringen i hans ögon mellan mina tårar.
"Må-mår du verkligen br-a?" stammade han. "Ska jag ringa någon? En ambulans?" frågade han i jakt på en lösning.
"Fattar du inte?" sa jag med glädje i rösten och knöt mina händer runt hans t-shirt. "Jag kan känna!"
"Va? Vad känner du?" frågade han oförstående. Han hade varit rädd, det hade vem som helst kunnat se. Och han hade varit rädd för mig. Men det märkligaste hade varit att det inte hade stört mig på det. Inte det minsta. Det föll så naturligt på något sätt. Det kändes så självklart. Så rätt.
"Allt! Precis allting. Jag känner känslor", sa jag som att det var det mest otroliga i hela världen.
Jag grät och skrattade i hans armar så att det värkte i hela kroppen. Pojkens puls hade ökat mer och mer och han hade faktiskt börjat få lite panik.

När jag hade slutat gråta så frågade han mig lite försiktigt:
"Tro-or du att du liksom kan... stå?"
"Va?" sa jag. Jag hade faktiskt inte tänkt på det. Fast det hade väll inte vart så konstigt. Jag menar jag hade ju faktiskt precis fått känslor. "Jag vet faktiskt inte."
"Men då kan vi väll försöka?" Han pratade med mig som att jag var ett trögt, litet barn eller som att jag var en bomb som kunde explodera när som helst.
Jag rykte på axlarna till svar och han började sakta föra mina ben mot marken. Han höll ett stadigt grepp om mina axlar när jag för första gången sen jag hade gått sönder kände gräset under mina nakna fötter. Det fuktiga gräset omslöt mina fötter och gjorde dem alldeles blöta av daggen.
Pojken började prövande släppa mina axlar. När hans starka händer hade lämnat mina axlar så kände jag hur knäna vek sig under mig. Men pojken var snabbt tillbaka och fångade mig igen. Vi provade en gång till och då gick det bättre. Jag stod där medan månens strålar träffade mig på mina skakande ben. Jag samlade mer kraft och kände hur jag sakta och säkert fick balans. När jag hade fått kontroll så tog jag ett prövande steg fram mot pojken. Jag snavade på mina egna fötter och trillade rakt in i hans armar. Han lyfte upp mig igen och den här gången gick det bättre. Jag gick fram och tillbaka utan några problem. Jag hade faktiskt klarat av av att öka takten och sprungit en liten bit. Jag ställde mig framför pojken och tittade upp på honom. Han var säkert ett huvud längre.
"Nu när du inte är så där galen längre och så", sa han och kliade sig lite i nacken. "Så heter jag förresten Alex." Jag nickade bara. Vad skulle jag annars göra? Jag visste ju inte vad jag själv hette. När Alex märkte att jag bara stod där utan att svara så blev han lite bättre till mods av någon konstig anledning. "Kan jag få veta namnet på flickan som jag precis hjälpte att rymma?" sa han med ett snett leende. Jag skakade bara på huvudet. Vad skulle jag säga? Om jag sa att jag inte visste vad jag hette så skulle han tro att jag var galen. Nej, det här var tvunget att skötas snyggt.
"Var är vi någon stans? " frågade jag lite osäkert och kollade mig omkring. Det verkade som att mitt lilla hus såg ut som något övergivet sjul. Det hade ett slarvigt plåttak och såg ut att rasa samman vilken sekund som helst. Huset stod vid slutet av en skog och vi stod på åkern bredvid. Hela åkern var omringad av skog och jag såg hur det fanns en väg som man kunde komma in på lite längre bort.
"Ahh. Vi är här. Helt enkelt. Det är bara nån kilometer in till stan", sa han och kliade sig i håret. "Vill du förresten att jag ska ringa någon typ dina föräldrar eller sjukhuset eller något. Du ser rätt illa tilltufsad ut."
"Nej!" skrek jag panikartat. Jag visste inte varför jag inte ville att han skulle ringa sjukhuset. Jag ville helt enkelt inte. "Ehhh", fortsatte jag fundersamt. "Kan vi inte åka hem till dig?" svarade jag tvekande.
"Visst. Mina föräldrar är ändå borta. Du kan få slagga där och sedan åka hem igen", sa han. "För jag antar att det där inte är ditt riktiga hem." Han gjorde en gest mot huset.
"Nej, såklart inte." Jag ljög ju faktiskt inte. Det där var ju egentligen inte mitt hem men jag visste ju. Dock inte var mitt riktiga hem var.
"Kom här. Det är inte långt här ifrån." sa han och började gå mot vägen som jag hade sett. Jag följde tvekande efter.

Medan vi gick så tittade jag upp månen. Nu var den både besviken och arg. Riktigt arg. Om själva månen skulle explodera så skulle jag inte bli förvånad. Och nu var det inte för att jag inte kunde känna känslor. Nu var det för att jag redan visste. Jag kunde föreställa mig hur det började krusa på natthimlen runt om och att den sedan, helt oväntat exploderade. Månskärorna skulle regna ner över jorden och alla skulle ta skydd utom en person. En ensam flicka skulle stå kvar mitt i ösregnet och skrattar sig blodig. För den här personen hade redan vetat. Den här personen hade hatat månen enda sedan den dagen den hade satt sig på himlavalvet för att stanna. Den här ensamma blodig personen var jag. Bara jag...