Spöken och Enhörningar

I månskenets ljus

De gick på stigen. Hennes hand låg i hans. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli så här. Hon ville egentligen inte vara här. Men hon var tvungen om han någonsin skulle vilja vara med henne var hon tvungen att följa med. Alicia skulle allt få se. Hon kunde nästan se Alicias ansikte när hon fick höra.

Mörkret runt dem började tätna, skogen kändes inte längre mysig och smått förbjuden. Den kändes kvävande och enormt förbjuden. Hon tryckte sig närmare pojken bredvid sig.

"Hur länge måste vi egentligen stanna här?" Frågade hon svagt. Själv hade hon föreslagit bio, men han hade insisterat. Då hade hon känt sig kaxig. Hon hade tackat ja utan att blinka. Hon ångrade sig evinnerligt mycket nu.

Det ända hon behövde nu var den där kyssen. Sedan kunde hon gå. Bara lite till och.... Ett ylande fick henne att skrika rakt ut.

"Sch! Du skrämmer bort dem!" Sa han och kikade nyfiket mellan träden. Hon kände vreden växa inom sig. Kände hur den blev starkare än rädslan. Till och med starkare än triumfkänslan av att gå bredvid honom.

"Jag går nu!" Sa hon och släppte hans hand.
Han vände sig för första gången mot henne. Mot just henne, som om inget annat i hela världen var viktigt. Den där blicken. De där mörka, mörka ögonen. De trängde sig in i henne. Borrade sig ner i hennes stjäl.

"Snälla, bara en liten stund till..." sa han, omedveten om att hon redan bestämt sig för att gå dit han gick. Alltid. Hon ville aldrig att han skulle se på någon annan med de där ögonen. De där fantastiska ögonen. Hon nickade svagt. Han log. Hans leende... Hon kunde knappt se sig mätt på det. Han var så vacker. Så... Han kysste henne.

Hon log inombords. Alicia skulle allt få se. Imorgon skulle hon få se.

"Kom vi fortsätter." sa han, och hon följde lydigt efter. Han banade sin väg mellan granarna. Snabbare och snabbare. Hon tog hans hand för att hänga med, men snubblade över en rot. Hans hand låg inte längre i hennes. Hon var ensam. Han var borta. Hade han inte märkt att hon ramlat? Varför hade han skyndat sig? Varför... Ett knakande. Ännu ett. Ylandet fick nästan hennes öron att falla av. Hon försökte resa sig upp. Ryggen slog emot något mjukt. Något hårigt. En lång sträng av något trögflytande rann plötsligt ner för hennes ansikte. Ett ansikte som inte längre tillhörde en kropp.