Pain

3. Toxic

Att veta att hans fingertoppar inte skulle strykas över din hud, att hans korall blåa ögon ej skulle landa på dig, att inte få känna hans varma händer strykas över din rygg.
Gör det ont?
Ja.
"Varför lämnade du oss då?"

"För ni alla svek mig, men
den stora anledningen till att
jag lämna var för att jag vägrade
erkänna för mig eller någon annan
att Felix skadade mig på ett
psykiskt sätt, jag talade inte om att
jag fick ont i hjärtat, när han gav
små flörtiga blickar till andra.

Berättade jag detta till er?

Nej."

"Men Nathalie han ligger inn..."

Jag ville inte höra, jag ville inte få in att Felix låg i psyket, eller att han pratade med en psykopat varje fredag eftermiddag, jag ville inte höra att han skadade sig själv, jag ville inte veta att han inte tyckte om sig själv.

"Nathalie, Felix mår i nuläget värre än någonsin, han har ärrade handleder, alltid svarta cirklar runt ögonen, alltid blicken nere."

"Han har gjort fel"

"Han har förstört det för sig själv rejält, men han vet inte vem han är längre"

"Han ringer mig ibland, rösten sprucken, han ber mig att åka hem till honom, när jag väl är där, drar han med mig upp till taket, du vet taket ni brukade sitta på, dit"

"Han brukar stirra upp på himlen, med händerna flätade in i varandra, som att han ber, han brukar blunda, ibland fäller han några tårar"

"Det är jobbigt att se Nathalie, det gör ont i hjärtat, nu säger jag inte detta som ett talspråk, det gör ont i hjärtat, det bränner, bränner så hårt"

Jag lät min blick landa på mina hopflätade händer, för någon sekund fantiserade jag att det var Felix varma hand som höll om min kalla hand, men jag kom på mig själv, jag var galen.

"Jag är galen"

"Va"

"Oscar, Oscar jag är galen"

Paniken spred sig, jag reste mig snabbt upp.

"Jag måste gå"

"Nej, stanna här, jag ska hjälpa dig"

"Jag vågar inte längre, jag vågar inte lita på någon längre"

Jag slog igen dörren och började springa bort från Oscars hus, vinden var inte lika stark, men det var tungt, jag bar en tung ångest över axlarna.
Vart jag skulle visste jag ej, men förlåtelse var något som kom i mina tankar.
Förlåtelse.
Snabbt slet jag fram telefonen och lät blicken glida ner längst dem få kontakterna jag hade, "Oscar enestad" visades med en gammal bild på honom.

Signaler gick och efter några minuter hörde jag en igenkänd röst.

"Oscar"

"Oscar vart ligger Felix nu?"

"Psyket i närheten av Gullmarsplan"

Så sliten som jag var i nuläget tror jag ingen ville möta mig, men jag behövde be om ursäkt.

"Psykiatrisk klinik" visades på en träskylt över en oerhört sliten dörr, jag la min hand på det kalla handtaget och öppnade sakta dörren, blickar landade på mig när jag steg in, några ungdomar i en klunga granskade mig noggrant innan dem återgick till deras "samtals ämne"

Detta var obehagligt men stället jag egentligen borde vara på istället för Felix var här. För jag var sjuk i huvudet, jag behövde hjälp.
Jag gick fram till receptionen och tjejen bakom kassan öppnade den smala fönsterskivan.

"Hej, jag söker Felix Sandman"

"Oh, han"

"Säg inte så"

"Vadå"

"Oh han, han är inte bara en oh han, han är den finaste killen som finns. Den mest godhjärtade killen som finns"

Tjejen stirrade på mig, hon gav mig en irriterad blick innan jag tappade tålamodet och började höja rösten.

"Vart är Felix Sandman"

Personalen runt omkring mig gav mig diskreta blickar.

"VART ÄR HAN??!"

"Följ med mig"

Blickar, blickar, ett annat sätt att kränka en person.

"Här"
Hon öppnade en dörr, rum 205.

Jag tappade andan, jag blev andlös.
Och så förblev det.