Drakens Färger

Kapitel 2 - Omringad

Mina två föräldrar dog i branden lika så min lillebror. Jag älskade dom. Men de finns inte kvar, de lämnade mig eller jag lämnade dem. Jag gråter, jag vill vara stark men det är så svårt. Hollys buffande säger att det är dags att sluta och ta tag i livet. Jag måste fortsätta för hennes skull. Jag drar en djup suck, torkar tårarna, packar ihop våra saker och sitter upp.

Jag drev Holly österut mot de stora lövskogarna där det sägs leva varelser som ändas existerar i böckerna. Jag har alltid älskat att sitta och lyssna när mamma läser om alla olika naturens väsen. Mamma brukade berätta att om slottet som också låg på andra sidan skogen. Staden som var av vit marmor och ju längre in i staden du kom desto vackrare utsmyckningar hade husen. Hon brukade berätta om den underbara lukten av mat som prydde torgen och lukten av bröd på morgonen så smög sig in mellan gränderna. Ja min mamma bodde i huvudstaden Emora med sin pappa som jobbade som rådgivare åt kungen, ganska häftigt va?! Men hon flyttade därifrån när hon träffade pappa och fick mig. Tanken på familjen får tårarna att rinna. Jag torkar envist bort dem. Jag har ett mål, om mina kartor i huvudet stämmer (vilket jag inte riktigt kan lita på) men då ska det finnas en by kanske två dagsritter härifrån och sedan skulle det ta ca 4 dagritter till tills jag var framme vid Emora.

När jag kommer fram till byn så är det tidig morgon och lukten av bröd får min mage att kurra. Även Holly ser ut att drägla lite över all framplockad mat på torget. (Vet hästar dregla väl inte men om hon hade varit en hund så hade hon dreglat.) Så var det alltid hemma också, folk var redan uppe vid fem på morgonen och plockade fram saker och gick med leveranser. Men även om jag absolut inte var en morgonmänniska så var det en mysig stämning på morgonen med all liv och rörelse. Det fick mig att sakna mitt gamla hem, för just nu så hade jag inget. En djur suck slapp ut mig. Jag behövde hitta ett ställe till mig och Holly att övernatta. När jag tror mig hittat ett mål och börjat röra mig dit så har folk sakta men säkert börjat att lägga märket till mig. Det gjorde mig illa tillmods när jag kände blickarna mot mig, "slappna av, le lite och var försiktig" försökte jag intala mig själv. Men blickarna var kvar och folk hade börjat att viska. Nervositeten kom ikapp mig och jag skyndade mig med Holly i släptåg mot stallet.

"ehm, ursäkta?" sa jag nervöst till en man som stod och borstade en häst utanför stallet. Han var säkert över 30 år och hade en trevligt ansiktsuttryck med mörkt brunt hår och mörka ögon. Han var ganska mycket längre än mig. "Ja?" svarade han lite undrande men fortfarande snällt. Jag pillade nervöst med Hollys tyglar och viste inte hur jag skulle formulera mig. Han väntade fortfarande på ett svar. "Jo jag undrar om jag kan få ha min häst här" och nickade mot Holly som tittade på allt och inget. "Det är bara idag" försäkrade jag. Han studerade mig och sedan min häst. "Det ska väl gå bra det" svarade han och log. "Följ med."

Jag fick även sova i ett av gästrummen så låg nästan väg i väg med stallet, vilket kändes väldigt bra. Holly var det ända trygga jag hade just nu.

Flashback

"NEJ! Ta din djävulshäst och försvinn!" "Men ja.." "Vill inte höra några undanflykter, UT!" Skrek kvinnan från by på mig som jag bodde hos dagen efter att min egen brann upp. Jag var rädd, tårarna strömmade nerför mina kinder. Skvallret hade gått. De trodde att jag hade gjort så att min familj dog och vår by brann upp, men jag var ju inte ens där! jag tog Holly och med henne galopperade vi så långt bort som möjligt. Jag vet inte vad jag gjorde för fel. Holly var den enda som inte har övergett mig nu

Jag låg i fosterställning och grät. Mitt hår var tovigt och kläderna var skrynkliga. Jag frös, täcket hade hamnat på golvet. Jag ville bara härifrån. Om jag kunde så skulle jag sjunka igenom jorden och försvinna. Ingen ville ha mig.

Jag måste ha somnat för när jag öppnade ögon sken solen rakt i ansiktet på mig. Trött och stum masade jag mig upp ur sängen, bytte om till rena kläder. Åt lite av det bröd jag hade och begav mig sedan till stallet. Holly mötte mig med ett gnäggande. Hon stod och åt på sitt hö. "hon skulle trivas här" tänkte jag och suckade. Men jag var glad, Holly fyllde mig med glädje, det gick inte att vara deppig när man såg henne så här. Ovårdad man och pannlugg som stod åt alla håll och dessutom hade en massa hö i det också. Jag fnittrade lite åt hur hon såg ut. Ett nytt hopp hade fyllt mig, jag skulle hitta huvudstaden och sedan fick ödet bestämma hur det skulle sluta. Lev idag och dröm om imorron brukar man väl säga. Eller?? Leende ledde jag ut Holly ur stallet. Men turen ville inte samarbeta med mig idag, för ute var det kaos. Alla skrev och sprang, barn grät och hästar skriade förskräckt. Varken Holly eller jag rörde oss, igen av oss vågade. Plötsligt skrek någon "Där! Ta henne!" flera män lösgjorde sig ur striderna och började springa mot mig och Holly som inte vågade röra sig. Jag vände snabbt in Holly i stallet och reglade dörren. Det kändes som om min puls var uppe i hundra medans jag sprang in i stora foderförrådet med Holly efter mig. "där en bakväg, yes!" tårarna brände farligt bakom ögonen av lättnad över att det fanns en utgång. Jag sprang dit men något fick mig att se åt sidan.

Stenen som var formad lite som ett ägg låg i ladan bland halmen. Jag ville röra vid det. Den äggformade stenens yta såg ut att vara ganska skrovligt så fick jag känslan om att det skulle vara helt annorlunda. Hjärtat dunkade i bröstet på mig, jag kunde tydligt höra hur fort hjärtslagen slog i mina öron. Plötsligt så såg jag som en färgstrimla fara långsamt över stenen. En klar ljus blå nyans som blandades ut med det svarta och försvann. Till och med Holly måste ha märkt det för hon gnäggade nervöst och tog några steg bakåt. Hela jag var i chock. Jag höll andan när jag såg samma sak igen, det liknade en ådra eller liknade och något flöt igenom den och försvann, bara det att denna gång så var färgen röd. Rädslan blandad med nyfikenhet började krypa i mig. Utanför så hördes fortfarande skrik och rop. Försiktigt sträckte jag ut handen mot sakens yta. Ytan var skrovlig men len och lite luden. Mina fingertoppar flöt över föremålet. En värmevåg kom och gick, det kändes som om den faktiskt andades. Full av förundran hämtade jag en filt från sadelväskan hos en lite skärrad Holly och lindade försiktigt in saken i det. Den var tung. Tyngre än jag trott. Små värme pustar kom från föremålet. Den kändes, levande. Jag vände tillbaka till Holly som bakade och slog med huvudet. Hon var rädd. Jag ville inte få mer panik än vad jag redan hade. "snälla Holly det är inget farligt!" försökte jag lugnande. Vi behövde komma härifrån innan vi blir upptäckte. Det verkade fungera för hon stod kvar och lät mig komma nära med mitt bylte.

Dörrarna till ladan slogs upp. Jag stod som paralyserad med ägget tryckt mot mig. En vibration kom och jag kollade ner färgerna hade blivit starkare och kom oftare, den hade även blivit varmare. Soldaterna kom allt närmare och både Holly och jag började på panik. "Liam du håller koll på tjejen och tar ägget, och du tar hand dom hästen!" skrek en an de männen som hade kommit in med två andra. Jag började nästan hyperventilera. Ena mannen gick mot Holly men en stor kniv i handen. Jag slår vad om att alla kunde höra mina hjärtslag, eller typ se dem. Killen som kom mot mig hade också en kniv och ett elakt flin på läpparna. Han kunde inte vara så många år äldre än jag, han hade nästan svart hår och blå blandat med lila ögon. Han var otroligt vacker. Nej vad tänker jag med, han kommer att döda mig! Jag bakade medans han rörde sig i min riktning. Jag bedömde killen framför mig, jag skulle nog inte ha en chans att slåss mot honom han var lite åt det biffigare hållet, man kunde tydligt se musklerna under hans kläder. Det såg ganska sexigt ut. Vad håller jag på med egentligen? Han rörde sig otroligt smidigt så springa skulle jag nog inte heller kunna. Jag försökte smita till Holly men han blockerade enkelt mig väg. Jag skulle bara vilja klösa det där flinet ur hans ansikte. "Ha trodde du att jag skulle låta dig går så lätt?" flinade han och kom närmare mig. Hans röst! den var mörk och så len, hela jag smälte. om detta hade varit på en lite trevligare plats och han inte hade en flertal knivar så hade jag kunnat kalla det kärlek vid första ögonkastet och säkert drunknat i hans ögon, men tyvärr så var nuläget helt annorlunda. Jag kollade runt efter olika möjligheter. Men det fans ingen annan stans att ta vägen.

______________________

NI får jätte gärna komentera om ni tycker att jag ska vara mer beskrivande eller mindre eller om det är bra! :)