Riktig kärlek?

Kapitel 2

Liams perspektiv

Fan.
Det var det jag tänkte när hon gick hem. Jag vet att jag bara typ nyss träffat henne, men jag vill vara med henne. Hon känns som en annorlunda person. Det förstod jag direkt. När jag gick med henne i korridoren, så vände sig folk bak för att se på henne. Det låter så konstigt, men det känns som hon har något speciellt i ansiktet. Man vill bara sitta och drunkna i hennes perfekta ansikte. Ingen ser ut som henne, för hon har så speciella drag i ansiktet.
Åh, varför kan jag inte sluta tänka på henne. Vad är det för fel på mig?

Saidas perspektiv

"Jag vill bara att alla tror jag är en vanlig svensk kille."

Den meningen tänkte jag på hela kvällen. Jag försökte att inte göra det, men det gick inte. Varför vill Liam att ingen ska tro att han är muslim? Det är ju inte så att jag är mobbad för det, och man ser ju på mig att jag är muslim. Men vissa kan väl vara elaka och kalla en saker. Men det är ju inte många som gör. Det är bara en i min skola som är elak mot mig.
Linnea.
Hon är den mest falskaste människan jag vet om. Hon ska alltid ha hundra ton smink på sig. Hon har alltid jättetajta, korta kläder på sig. Hon tror att alla älskar henne, och det gör även alla. Alla förutom jag. Om hon ser mig ska hon alltid vräka ur sig en elak kommentar om min sjal, medan alla hennes kompisar som följer efter henne överallt, skrattar. Men hon är ju inte ett jättestort problem, för jag brukar igronera henne. Men innerst inne brukar det såra mig, att hon bara går runt och skämtar om min kultur. Bara för jag har tyg runt huvudet och lite blygare runt killar.
Åh, jag vill bara spotta på världen ibland. "Saida! Kom ner! Aisha är här." Ropade min mamma från nedervåningen. Aisha. Just det, Aisha som är min moster skulle komma idag. Men hon är så jobbig, hon ska alltid tjata om att jag borde gifta mig. Hon säger att jag är så vacker och att jag borde ha en man som skyddar mig. Jag smyger ner för alla trappor och ser Aisha som hänger upp jackan. När hon hör att jag har gått ner för trapporna vänder sig om. Hon har lagt läppsift slarvigt och lite utanför läpparna. Hon har en helt svart klänning och likaså sjalen. Hon går fram och kramar mig. "Vad lång du har blivit, Saida! Och vad vacker du är, jag slår vad om att det är en hel rad med unga män som väntar på att ta din hand." Kvittrade hon. "Nej, det är ingen som vill gifta sig med mig." Muttrade jag tyst. Och som tur hörde hon inte mig.
"Ni kan komma in för maten är klar!" Ropade mamma från köket. "Ja, din mamma lagar ju jättegod mat!" Kvittrade hon. Åh. Varför måste hon kvittra hela tiden? Det är så irreterande. Aisha och jag in i köket och jag såg att mamma hade ställt fram arabisk mat. Såser, kyckling och grytor. Det gammla vanliga. Jag suckade lågt. Jag är så himmla trött på mitt liv. Kunde det inte hända något intressant någon gång? Det ända intresanta var Liam. Liam. Liam. Varför kan jag inte sluta tänka på honom? Jag har ju bara träffat honom en gång. Men jag fick iallafall reda på en hemlighet om honom. Att han var en muslim. Vem skulle tro det, liksom?
"Saida lyssnar du!?" Jag avbröts av mina tankar, för att Aisha skrek i mitt öra. "Va, vad är det?" Frågade jag chockat för Aisha hade skrikit i mitt öra. "Jag sa att jag tycker det är på tiden att du gifter dig. Annars kommer ingen man vilja ha dig om du är gammal." Gammal. Det är vad hon säger att jag är. Jag kände att mina kinder blossa upp och att jag blev sur. Jävligt sur. "Jag är bara femton år och har inte ens gått ut nian. Jag är inte ens förälskad i någon, så varför ska jag gifta mig?! Du har ingen rätt att bestämma över mig!" Skrek jag rätt i ansiktet på henne. Jag var arg. Så himla arg. "Inte förälskad?, Skrek Aisha. "Först äktenskap, sedan kärlek. När jag gifte mig med Hassan, så kände vi inte varandra. Men jag lärde mig älska honom!" Just när Aisha avslutade meningen kom min mamma in i köket, som antagligen hade gått på toa.
"Vad är det som händer här inne?" Frågade min mamma när hon kom in i köket. Men jag brydde mig inte så jag sprang ut ur köket, upp för alla trappor och in i mitt rum. Jag kastade mig i min säng och skrek i kudden. Jag kände tårar som åkte ner på kudden. Varför ska jag gråta? Jag känner mig så melodramatisk. Efter ungefär tio minuter av att jag skrikit och gråtit i min kudde hörde jag en dörr smällas igen och någon som sprang upp för trapporna. Och min mamma kom in i mitt rum utan att knacka. "Gumman, hur är det?" Frågade hon mig och satte sig på min säng. Ett konstigt ljud hördes, och det var jag som råkade snora i kudden. Äsch.
"Du vet att jag aldrig skulle tvinga dig till äktenskap. Man får ju inte ens gifta sig innan arton år i Svergie", Mamma smekte mitt hår. "Detta är ditt liv och du gör dina egna val. Ingen ska bestämma över dig. Du vet att min familj var inte så religös, så vi visste inte så mycket om Islam. Jag åkte ju och studerade Islam, men Aisha har ju aldrig gjort det. Så det är inte hennes fel." Jag satte mig upp i sängen så jag satt framför mamma. "Jag älskar dig Saida och jag kommer aldrig låta något ont hända dig."

Lite drama. Det gillar ni, va?
Detta kapitlet blev lite kort, men hehe, nu pratar vi inte om det.
Jag är glad över att ha 31 röster! Jag att det inte är mycket, men jag har ju bara haft denna berättelsen i typ 2 veckor. Jag älskar också alla komentarena jag fick! Älskar er!
/Fantasy200