Riktig kärlek?

Kapitel 1

"Ni ska delas in i par och under veckan ska ni skriva en uppsats om vad ni vill. Jag kollar inte på hur lång uppsatsen är, utan hur bra den är skriven och sådant." Sa min svenskalärare och börja ropa upp par. Tillsist kom han till det sista paret. "Saida och Liam." Skulle jag få vara med honom en gång till? Jag har ju inget större problem med honom, men det är väl ändå lite konstigt att jag blir med honom igen.
Liam log mot mig, när han hörde våra namn tillsammans. "På denna lektionen ska ni förbereda er och bestämma vad ni ska skriva om."
Liam gick av sin plats och gick och bytte plats med Isabella som hade suttit bredvid mig. "Vad ska vi skriva om?" Undrade han."Jag vet inte. Kanske om fred? Eller jämställdhet?" Svarade jag honom.
"Vi kanske kan skriva om frihet?" Frågade han mig. "Ja, det kan vi väl." Sa jag tillbaks. "Bra då säger vi så!" Svarade Liam.

{Senare}
"Okej, ni kan gå. Men glöm inte matteläxan. " Sa Annika och alla elever sprang ut ur klassrummet.
Utanför klassrummet såg jag Liam stå vid min plats och antagligen väntade på mig. "Jo, jag tänkte att vi kunde göra uppsatsen hemma hos mig, idag?" Frågade Liam mig.
"Vad bra, för jag gör alltid läxorna första dagen vi får dom. " Svarade jag snabbt. "Okej, då går vi." Liam och jag gick ner för trapporna och ut ur skolan. Sedan promenadade vi snabbt och helt tysta till hållplatsen och väntade på bussen. Vi väntade i ungefär tre minuter på bussen när vi sedan klev på den i tystnad, därför ingen hade någonting att säga. När vi hade gått av bussen säg vi en rad med röda villor och Liam pekade på en av villorna. "Dit ska vi." Förklarade han. Vi gick snabbt in och Liam tog av sig skorna. Jag drog också av mina skor och kasta dom i ett hörn. Huset hade vita väggar, inga mattor och det var ljust överallt. "Kom." Sa Liam och drog mig upp mig för trapporna. Vi gick in i hans rum. Det var rätt stort, och rent. Dom flesta killrum brukar vara stökiga och kläder överallt. Men inte Liams. Sängen var bäddad, det hängde vackra tavlor över hela väggarna, ett stativ låg framför skrivbordet och det fanns en vit hylla fylld med olika kameror. Liam såg att jag studerade hans rum. "Det är jag som har ritat tavlorna." Sa han och pekade på alla tavlor. "Vad vackra dom är." Sa jag medans jag närmade mig tavlorna. Tavlorna såg exakt ut som kort. Han hade ritat av gamla övergivna hus. Men en tavla var konstig. Han hade ritat av en tjej bakifrån med sjal. En blå sjal.
Det är exakt en sådan sjal jag har i min dröm. Det betyder väl ingenting? Bara för att han ritat av någon med blå sjal, betyder ju inte det att det är jag. Herregud, jag är paranoid. Jag struntade i mina konstiga tankar och jag gick sedan över till att se på hans kameror, han har ungefär tio stycken. Det är ju dyrt med kameror. Men att döma av hans hus, är hans familj rätt rik. "Får jag se på korten du har tagit med kamerorna?" Frågade jag, nyfiken som jag är. "Jag har ändå bara tagit kort på hus och sådant och sedan ritat av det." Svarade han och satte sig ner på sin säng. "Okej", Sa jag och satte mig på stolen bredvid stativet. "Ska vi börja?" "Eh, ja...Vänta lite, jag ska bara hämta min NO bok." Svarade Liam och gick ut ur rummet. Jag började rota i min väska och drog ut det gröna blocket. Liam gick in i rummet med sitt block och log.
Liam och jag skrev en rätt bra, men väldigt kort uppsats om du frågar mig:

Frihet är det som håller oss människor tillsammans.
Utan frihet skulle vårat samhälle varit en diktatur och ingen människa skulle kunna få säga vad man tycker. Frihet gör så vi människor utvecklar vårt samhälle med idéer och saker man kan börja med, så folket får det bättre.
Frihet är också att man får göra det mesta, men självklart inte precis allt. Man får tillexempel inte göra hets mot folkgrupp, som betyder att man säger rasistiska saker om en speciell grupp.
Vi vill att i framtiden ska det vara fritt i nästan alla länder, så folk kan berätta vad dom tycker.

"Liam, det är mat!" Hördes en kvinnas röst från nedervåningen. Liams ögon landade på mig. "Du kan väl äta med oss? Det är halal. " Halal? Muslimer äter halal. Enligt våran religion ska man äta halal och det gör man genom att skära av halsen på djuret så det dör direkt och slipper plågas. Man gör det också för att mer blod rinner av djuret. Liam är ju svensk, det ser man ju. Eller hade han planerat att jag skulle komma hit idag? Men det går väl inte. Vi fick ju veta om uppsatsen idag. "Visst." Sa jag och försökte strunta i tankarna som snurrade i mitt huvud ännu en gång. "Kom då." Sa Liam, som ville att jag skulle följa med honom ner för trapporna. "Okej." Sa jag och sprang ner för alla trappor. I köket stod det kött, potatis, olika röror och sallad, arabisk mat och ingenting en svensk skulle äta. Jag vände blicken mot Liam, som stod och flinade mot mig, som om han hade en hemlighet. Men innan jag hann säga någonting kom en kvinna in i köket.
Hon hade ett par gråa mjuksbyxor, en långärmad, blå tröja. Hennes ögon såg ut som Liams, men inte resten av hennes ansikte. Hon hade även en sjal runt huvudet. En sjal? Det var inte många svenska familjer som var muslimer, kan jag säga dig.
Eller dom kanske inte var svenska? Dom kanske är från Turkiet eller Albanien, för ibland har man blå ögon och lite vitare hy. "Liam, jag visste inte skulle ha med dig en flicka? Då kunde jag väl sluppit tagit på mig sjal." Sa kvinnas ljusa röst, och hon börja ta av sig sjalen och lägga den som en scarf, så hennes smutsblonda hår åkte ner längst axlarna. "Varsågod att ta mat." Sa han och log snällt mot mig. "Tack."
Sa jag och vände mig bak till en hög med tallrikar och såg att Liam satt och redan åt. Jag fyllde på med mat på min tallrik och sedan satte mig på stolen framför Liams. Kvinnan började också ta mat och satte sig vid bordet. Det var en pinsam tystnad som vilade över bordet och ingen sa någonting.
Jag tuggade långsamt och njöt av maten. "Så vad heter du, då?" Frågade kvinnan mig och log brett, och jag såg att hon hade nästan likadant leende som Liam. "Jag heter Saida. " Svarade jag. Liam tyckte säkert att allt var pinsamt, för han satt bara och pillade i maten. "Fint namn", Svarade hon långsamt. "Jag själv heter Anna." Så hon hade också ett svenskt namn.
Dom måste väl vara svenskar som har blivit muslimer. Men jag vill dubbelkolla. "Är ni muslimer?" Frågade jag Anna, eftersom Liam inte såg så pratglad ut. "Ja. Varför undrar du?" Hon såg min osäkra blick och att jag försökte tänka ut någonting att säga. "Jaha du menar så...Jo, jag blev muslim när jag tjugo. Och sedan gifte jag mig och fick Liam när jag var tjugotre." Det blev helt tyst. Vad ska jag svara, liksom. Så kul för dig att du blev muslim. Eller?
Men hon verkar inte förvänta sig att jag svarar någonting, för hon reser sig och lägger sin tallrik i disken. "Jag ska bara ut och handla, lite snabbt. Men ha det så roligt." Sa Anna och gick ut ur rummet, och efter ett par minuter hörde jag ytterdörren smällas igen. Precis när jag förstod att hon var borta såg jag bort mot Liam. Han hade slutat sitta och stirra ner i sin mat. Han såg argt och irriterat på mig, när han ställde sig upp. Jag satt kvar. Kunde inte röra mig. Smärtan kände jag genom hela kroppen, när Liam hade tryckt mig mot den kalla, hårda väggen. "Du får inte berätta detta för någon!" Skrek han och spände blicken i mig. När han gick in i vårat klassrum för första gången imorse, hade han sätt snäll ut, men nu står han trycker mig mot en vägg och skriker åt mig. "Vadå för nåt? Menar du att jag är hemma hos dig? Jag tänkte int..." Liam avbröt mig.
"Du får inte säga till någon att jag är muslim."Sa Liam och han började se mer sorgsen ut. "Men varför?" Frågade jag tyst. "Jag vill bara att alla tror jag är en vanlig svensk kille." Svarade han lika tyst som jag hade pratat. Just då började min mobil ringa. Jag tog upp den ut min ficka och såg att det var mamma. Jag svarade:

Saida var har du varit? Du skulle väl komma hem direkt efter skolan?

Ja, men jag gick istället hem till en i min klass och gjorde en uppsats vi fick i läxa

Okej. Men kom hem nu, gumman.

"Jag måste gå nu. Vi ses. " Sa jag och lämnade Liam ensam, generad och stirrades i golvet. Han svarade inte.
Antagligen för jag gick när han stod och berättade om något väldigt viktigt.