Inte okänt för två

Kapitel 3

Den korta blondinen som inte bara är blondin utan även två barns mamma, Malin och Lina heter dem, låg på soffan och kollade på en dokumentär.
Plötsligt började "Manboy-Eric Saade" spela glatt ur Nokian.
Hon tog upp den och la den mot örat.
-Jo hallå, hej! Sa en fjollig röst ur telefonen.
-Hejsan...
-Det är så att eran dotter Malin är inte sjukanmäld eller ansökt om ledighet, ni ska veta att sånt behövs om en elev stannar hemma!
Mamman rynkade pannan och sa sedan:
-Men Malin är inte hemma.
-Nä! Men hon är inte i skolan heller. Rösten ur luren lät väldigt irriterad och självsäker.
-VA?😳
-Jo så är det. Ursäkta att jag stör, jag ska inte göra det mer.. Hej då!
Ett ögonblick var det nära att mamman svimmade. Men hon drog åt morgonrocken och ringde genast Vallabyskolans rektor.
En minut.. Två minuter.. Tre minuter.. På fjärde minuten svarade någon.
-Tja!
-Hejsan! Är det Vallabyskolans rektor?
-Yes!
"Gud, pratar man med ett sådant språk om man är rektor?" Frågade mamman sig själv i tankarna.
Det var tyst.
-Ville du något?
-Jo, min dotter är varken i skolan eller hemma..
-Och vad har du tänkt att jag ska göra åt det?
"Herre Gud, går verkligen min dotter på en sådan skola?" Frågade mamman sig i sina egna tankar. Sedan tänkte hon ut vad hon skulle säga. Beslutet kom snabbt. "Jag säger ingenting."
Hon tröck på den röda luren och samtalet var över.
Hon tog sig över sitt ny tvättade huvud...
"112" trycktes sedan in och snart var polisen utanför det lilla röda huset där familjen Nilsson bodde. Denna familj bestod av Malin, Lina och en blond mamma...