Inte okänt för två

Kapitel 1

Om du läste förorden vet du vem Lina är. Läste du dom inte får du lov att göra det nu. Jag förklarar aldrig någonting två gånger. Sån är bara inte jag.
Hon, Lina, satt och åt sin frukost. Flingorna var knapriga, det hörde man när hon hällde dom i skålen med filen. Jag hade ingen lust att äta, mamma struntar ändå i vad jag gör, så jag hoppar över den.
-Hej då!
Jag gav min syster en puss och lämnade köket, sedan hallen, sedan den lilla trädgården. Nu var jag borta från tryggheten. Nu kunde inte Lina skydda mig längre. Jag gick där och kände mig ensam. Ensam i världen, fast jag visste att ju jag inte var ensam.
Om man går till skolan genom min skolväg, blir man tvungen att gå genom en skog. Det var inte en gång som man hört om mord och annat hemskt. Och det hemskaste var att dom skett just i den här skogen.
-Hej Malin!
Det lät som en bekant, men just vem kunde jag inte sätta fingret på.
-Hej..
Jag såg ingen, det var för mörkt. Ja, den här årstiden brukar det vara mörkt mer än vad det är ljust.
Jag började vråla och skrika som om döden var nära, det kanske den var också. Men med tanke på synen som jag hade, var det att skrika, det minsta man kunde göra.
-Snälla rör mig inte, snälla!
Jag bad till en svartklädd maskerad man. I handen höll han en kniv. Det värsta var att kniven var riktad just mot mig, rakt mot min hals...