Never Let Her Go

«2»

Hej allesammans! Tack så hemskt mycket för röstningarna, kommentarerna och läsningarna jag fick på förra kapitlet! Vill även tacka för de privata meddelande jag fått, ni är alltid så snälla och gör mig så glad!

Without further do, let's jump into chapter 2 ©

Enjoy :)

➰Emma's perspektiv➰

Louis är tillbaka. Han är här. Jag blinkar för att få tillbaka medvetandet vilket känns borta även om jag står upp och ser lite. Jag är som bortkopplad från världen, jag hör skrik, gråt och panik, men det känns mil bort, som om allt sker i en annan värld. Allt går så långsamt, ändå känns det som om jag varit borta i flera år. Det enda jag hör är mitt hjärta dunka hårt mot revbenen, som den enda påminnelsen att jag lever och inte har dött och hamnat i helvetet.

Helt plötsligt vaknar jag till, får tillbaka hörseln, hela synen och helt enkelt medvetandet. Allt rasar över mig och jag finner mig själv skrika rätt ut, i ren panik. Jag slår vilt omkring mig, och jag känner min ena hand träffa något. Efter det sprids en enorm smärta i min ena handled och jag ger upp det hela. Jag tar långsamt in allt som skett och ser hur alla stirrar på mig med irritation, iallafall Louis och Co, medan stackars Josie är helt förstörd och hennes kinder tjocka av tårar. Jag sväljer hårt och vänder huvudet mot personen som håller i mig. Jag vill inte kolla på honom, men jag tvingar mig själv, bara för att verkligen se till att det är han, och att detta inte bara är någon hemsk mardröm.

Louis tornar sig över mig och jag känner mig så sjukt liten framför honom. Jag blinkar bort tårarna och skriken som byggs upp inom mig och försöker fatta att detta faktiskt händer. Louis lägger huvudet på sned och smeker min kind, vilket får mig att hoppa meter. Under hans beröring känner jag mig helt förstelnad och jag försöker hitta min röst och mina muskler men det tycks inte gå.

- Hello love, I've missed you.

Jag ryggar kraftigt tillbaka och jag backar snabbt. jag stäcker ut armarna i försvar framför mig själv, och känner illamående flyga genom mig, illamående baserat på ren skräck.

- Nej, nej, nej! Skriker jag panikslaget och ser mig räddt omkring efter en flyktväg.

- I think the words you are seeking are yes, yes and yes. Säger Louis och flinar stort mot mig, samtidigt som han kommer närmare mig.

- Nej! Stå stilla, våga inte komma närmare!

Louis lyssnar inte såklart utan börjar bara babbla medan han kommer långsamt närmare och närmare.

- Jag har saknat dig Emma, eller borde jag säga Evelyn?

Jag hör hur Josie slutar gråta, och hennes blick vänds till mig. hennes ögon är djupt förvirrade och hon ser sårat på mig. Jag sätter mina händer i håret och kramar hårt. Det kan inte vara sant.

- Vad gör du här Louis! Vad fan gör du här?!

- Jag sa ju det, jag har saknat dig, saknat min Emma.

- Du är sjuk, du är så jävla sjuk!

- Jag vet att du saknat mig med, annars hade du väll aldrig dansat mot mig sådär på festen igår? Säger Louis och lägger nöjt huvudet på sidan medan hans flin hånar mig.

Jag känner hur jag blir illamående och arg på mig själv. Hur kunde jag vara så dum. Jag borde aldrig blivit sådär full, och låtit mig slappna av.

- Jag skulle aldrig sakna dig.

- cutecheeks du ljuger hela tiden, men du är också en urusel lögnare.