Tillsammans är vi starka! F.S

kapitel 4 - del 2

Sannas perspektiv:

Jag kom loss ur Oscars grepp och sprang snabbt fram till Hunter. Att veta att jag inte hade Hunter kvar gjorde så att jag själv ville dö. Att jag ville ta självmord, eller begå självmord rättare sagt. Jag skulle inte ha kommit hit. Jag skulle gjort något annat med Oscar istället. Nu är allt mitt fel, och jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

Det kanske är bäst om jag dör ändå, för Oscar kommer glömma bort mig. Och samma sak med Denise, Maria och Rina. Dom har ju killarna, och Oscar har också killarna och han kommer säkert hitta en annan tjej, som är så mycket bättre och snyggare än mig.

Jag såg ett stup längre bort och tänkte på om jag skulle springa dit och hoppa eller om jag skulle fortsätta leva.

Jag kände att någon lyfte upp mig och jag gjorde inget motstånd för att jag var säker på att det var Oscar. Den personen som lyfte upp mig, lade mig ner i en skottkärra och började springa med den. Jag kollade på vem personen var och det var den där konstiga Esther. Snart kände jag hur jag var i luften och föll neråt. Jag fick en hård smäll i hela kroppen, men mest i bakhuvudet och allting svartnade för ögonen. Och jag dog.

Oscars perspektiv:

Jag vaknade av att Sanna skrek och sparkade med benen. Jag satte mig upp och försökte att väcka henne. Tillslut fick jag henne att vakna och frågade vad som var fel.

"M-m-ardröm" hon andades snabbt och försökte att lugna ner sig genom att ta lunga och hjupa andetag.

"Vad handlade den om" jag försökte få henne att säga någonting om den hemska drömmen hon hade. Eller jag vet inte om den var hemsk, men det verkar som det eftersom hon är alldeles skräckslagen och kollar runt i rummet var tredje sekund.

"Hun- Hunter" får hon fram tillslut.

Vem är Hunter? Tänk om det är hennes pojkvän!? Då kan jag glömma att hon kanske skulle gilla mig. Hon kanske vara gillar mig för att jag är den kända Oscar Enestad och redan har en pojkvän som hon annars brukar umgås med.

"Hunter är död" sa hon och brast ut i gråt. Hon började gråta mer hysteriskt och skakade i hela kroppen. Jag slog snabbt armarna runt hennes smala kropp och gungade henne fram och tillbaka i en lugnt takt.

Plötsligt slutade hon skaka och gråta och blev helt knäpptyst. Jag lade henne på sängen så att hon låg ner och kollade vad som hade hänt.

Hennes ögon var slutna och det såg ut som att hon inte andades. Snabbt sparkade jag av mig täcket och sprang ut ur rummet. Jag rusade in i Ogges och Denise's rum och väckte de.

"Hallå, vakna. Jag tror att Sanna har svimmat" skrek jag och drog bort täckt från deras kroppar.

"Va, varför då?" Frågade Denise alldeles yrvaket.

"Hon sa något om mardröm och att någon Hunter är död, sen tuppade hon av, tror jag" svarade jag.

"Ja. Hon brukar nästan alltid drömma mardrömmar om att hennes nära och kära dör. Sen gråter hon hysteriskt och svimmar. Hon har varit så sen hon var 13 år" sa Denise och sprang in i vårat rum.

Hon gick fram till Sannas väska och grävde i den efter något. Hon tog upp en vattenflaska med vatten i och sprang fram till sanna som låg i sängen. Denise skruvade upp locket på vattenflaskan och hällde innehållet på Sanna.

Av ett ryck vaknade hon och kollade sig runt, hennes blick stannade på mig och hon pustade ut.

"Vad var det som hände?" Frågade Sanna efter en stund.

"Minns du inte det eller?" Frågade jag.

"Nej jag minns bara min hemska dröm och att allt blev svart. Men eftersom jag fick vatten på mig gissar jag på att jag svimmade." Svarade Sanna och suckade.

"Vad handlade din dröm om då" gäspade Ogge fram och sträckte på sig.

"Alltså, den handlade om att min morfar fick en pistol i huvudet..." längre hann hon inte innan Denise avbröt henne.

"Du menar väl en kula från en pistol i huvudet? Alltså att någon sköt din morfar i huvudet." Sa Denise och ändrade position från stående på det ganska fina parkettgolvet till sittande på sängen. Varför ska hon spela perfekt och påpeka allting man gör fel?

"Ja, och sluta avbryta mig hela tiden." Sa hon irriterat. Men fortsatte sedan med:

"Aa, sen sköt någon Hunter också. Alltså min häst.."

Jaha så Hunter bar hennes häst, det låter faktiskt som ett hästnamn. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det var hennes pojkvän, en människa kan väl inte heta Hunter? Eller man kanske kan heta det men det låter mest som ett djurnamn.

"Så att de båda dog och sen såg jag den där Esther eller vad hon nu heter. Hon körde mig snabbt i en skottkärra och jag föll ner för en klippa och dog" avslutade Sanna med.

Vilken hemsk dröm. Jag skulle inte vilja ha en sådan dröm i hela mitt liv. Och avd hemskt att drömma några hemska mardrömmar om sina nära och kära sedan man var tretton år!

"Oj då" var det enda jag fick ur mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra!
-------------------------

Förlåt för att jag inte har upptaderat på länge. Men jag har varit upptagen med att spela MMM FINGERS.... konstigt va? Mitt rekord är 369.

Men eftersom det är påsklov nu så kanske upptaderingen blir bättre.

Samtidigt kan jag säga GLAD PÅSK ALLA!!!

Rösta och kommentera för mera.

// Skicka!