Sub Rosa

Även om dina synder är blodröda ska de bli vitare än snö (Jesaja 1:18)

Stockholm, 1967.

Eva stod med diskvatten upp till armbågarna när det bultade på dörren. Tre knackningar efter varandra, likt ett ödesdigert omen. Varje gång knogar mötte trä hoppade hennes hjärta över ett slag. Hon stirrade ner i det grådaskiga vattnet, på hennes förvrängda och suddiga avbild. Under ett kort ögonblick underhöll hon tanken på att inte svara. Det fanns trots allt ingenting bakom den där dörren förutom ett brustet hjärta och en besudlad själ. Viskningar om ett liv som hon inte hade tillåtelse att leva. Sedan började det knacka på dörren igen och hennes självbehärskning vittrade bort som om den aldrig existerat från första början.

"Bara en gång till", viskade Eva för sig själv. Hon torkade snabbt händerna på en smutsig kökshandduk och gick för att ta emot budet. "Bara en gång till." Det var en lögnares mantra.

Några timmar senare bar Eva en blodröd blombukett mellan sina svettiga händer. Utifrån sändarens instruktioner hade hon gått förbi Kungsträdgården och in till Eugeniakapellet strax innan midnatt. Omringad av tomma kyrkbänkar och skuggor var hon perversionen av en blivande brud. En trasig staty av jungfru Maria dömde henne från sin utsiktsplats. Eva tittade ner i golvet. Varje gång hon klev in i en kyrka, även en övergiven sådan, drabbades hon utav den tyngsta av känslor. Vemod. Hon kunde be till hennes knän var blodiga och sjunga hymner tills rösten gav upp. Hon kunde samla på sig oblater som om de vore frimärken, men det spelade ingen roll. Det fanns ingen försoning mot synden som väntade på henne vid biktbåset. Innan Eva klev mot sin undergång stannade hon vid det tomma dopkärlet. Hennes fingrar gled över rosstjälkarna och hakade upp sig på de vassa törnen. Blommorna ramlade ljudlöst ner i skålen.

"Skapa i mig Gud ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig..." Korstecknet hon börjat dra över bröstkorgen blev aldrig färdigt. Inne i det trånga båset kröp Eva ihop med benen mot magen. Det enda ljus som fanns kom från springan mellan dörren och golvet där månen smugit sig fram. "Hej", sa hon efter en stund. Personen bakom gallret, som alltid varit så vibrerande färgglad, var ingenting mer än en mörk siluett och ett hest skratt. Ett minne som en gång om året, den fjortonde februari, fick blod och skinn.

"Hej, hur mår du?" frågade Lilit med en röst som gav liv till sirensånger. Till skillnad från Eva satt den andra kvinnan på biktstolen som om hon ägde den och inte hopkurad i ett hörn. En drottning på sin tron av fuktskadat trä. Eva drog in ett djupt andetag.

"Min mamma kom förbi idag. Hon tog med sig smörgåstårta." Eva hatade smörgåstårta. "Hennes hund har råkat ut för öroninflammation igen. Tredje gången på en månad."

"Åh nej, vilken tragedi", sa Lilit. Eva log lite över det sarkastiska svaret, men som alltid var glädjen flyktig. Försiktigt följde hon konturen av den fembladiga rosen karvad in i biktstolen. Det var en tradition från försvunna tider. En tystnadens insegel tillägnat antikens mest ohämmade och mänskliga av alla gudar. Det enda gästerna saknade när de festade i Dionysus ära under tusentals år var skam. Ändå satt hans symbol stolt över en plats som fyllde henne med just detta. Sub Rosa. Eva drog undan handen. Tårarna brände bakom ögonlocken när hon gav upp det meningslösa småpratet.

"Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig." Det var inte rättvist att ge henne en glimt av sann skönhet för att sedan tvinga henne att vända bort blicken. Tvinga henne att inte känna. "Jag klarar inte av det här längre, Lilit."

"Jag vet."

Båsdörren gick upp och där stod hon. En fallen ängel höljd i dunkel. Det rödaste äpplet i Edens lustgård och den söta synden personifierad. Hennes hår, samma färg som det mest dekadenta vinet, föll i vågor nedför axlarna. Den krämiga hyn lyste mot den dystra bakgrunden som kyrkan bidrog med. Eva var inte säker på mycket, men detta var hon övertygad om. En dag skulle liemannen knacka på dörren och dra ner deras själar till helvetet. När denna dag kom skulle djävulen kasta en enda blick på Lilit och falla framför hennes fötter. En hand sträckte sig ut mot Eva, likt en blommande olivkvist doppad i gift.

"Allt kommer ordna sig", sa Lilit lågmält. När Eva började snyfta gick kvinnan ner på knä och kröp den sista biten in till båset. Den första beröringen var som eld och is mot Evas hud. "Kommer du ihåg historien om Adonis? När han blev mördad bad hans älskade att Zeus skulle återuppliva honom, men det kom med ett pris. Adonis var tvungen att spendera hälften av året i underjorden där Afrodite inte kunde nå honom." Eva lutade sig framåt tills deras pannor rörde vid varandra och andedräkterna minglades.

"De fick ett helt halvår tillsammans", mumlade hon. Inom henne började avundsjuka och en gnutta hopp kämpa mot vemodet, men ingen av dem kunde vinna. Lilit log sorgset innan hon la deras sammankopplade händer på biktstolen. Över den karvade rosen som i slutändan inte ville bevara deras hemlighet.

"Det sägs att från Adonis blod växte de allra första röda rosorna. En symbol för kärleken som övervann självaste döden."

Bang! Bang! Bang!

Eva tappade tallriken ner i det grådaskiga vattnet som fyllde diskhon. Under revbenen bultade hennes hjärta oregelbundet. Hon torkade snabbt händerna på en smutsig kökshandduk innan hon gick för att öppna dörren. Utanför lägenheten stod en tonårskille med flottigt hår och en brun arbetsskjorta som var för trång under ärmarna. Han harklade sig.

"Varsågod, ett bud från Tudors stjälkar och blad AB", sa han och pressade en bunt med blekvita blommor mot hennes bröst. Eva stirrade på den felfärgade buketten medan illamåendet växte. 

"Vart är lappen?" Hon visste redan svaret. Den unga mannen ryckte lite obekvämt på axlarna.

"Ledsen fröken, men det fanns ingen lapp."