24 hours 24 missions | foscar

(3) - nr °1

FELIX

"Felix sluta! Du ser bra ut. Det kommer så jättebra!" Min blick analyserade sönder mig själv i spegeln. Mamma försökte verkligen minska min nervositet och jag kan lova att det bara blev sämre. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om mitt utseende. Ingen har riktigt påpekat det, varken positivt eller negativt. Men av någon anledning så tycktes jag hitta så, mycket, fel, med mitt utseende. Just idag. Antagligen för att jag verkligen ville att han skulle gilla mig, men också för att detta kommer vara den allra första gången som jag träffar en kille på dejt.

Jag hade fått ett mail för ca en vecka sen där det stod lite information om dejting projektet samt namn och bild på killen jag skulle träffa. Han, Oscar.

Jag hade sett honom tidigare i skolan. vandrandes i korridorerna med sina högstatus kompisar. Trots att jag alltid haft något emot såna killar så var han bara, perfekt. Hur en kille kan vara så fruktansvärt snygg är helt makalöst. Han var en otrolig 10/10. Nä, stryk det där. Han är 20/10. Han är nog den snyggaste människan jag någonsin sett.

Förstår ni min frustration? Han kommer rådissa mig. Tusen gånger om. Därför står jag här i hallen och vädjar mellan att gå ut och springa upp till min rum för att gömma mig under täcket. Det finns ingen chans att Oscar, kommer tycka om mig. Så många gånger har jag suttit ensam i mitt hörn i matsalen och studerat hans vackra käk- och kindben. Fantiserat över att få känna hans rosa små läppar emot mina. Drömt om att få dra händerna igenom hans fluffiga mjuka hår så många gånger. Det har alltid slutat med att jag har glömt att äta och blivit tvungen att skynda mig tillbaka till klassrummet för att inte missa lektionen. Men det var värt det varje gång, för jag fick ju beundra hans vackra leende eller höra hans ljuva skratt.

"Det kommer gå åt helvete" Mumlade jag för mig själv innan jag drog handen genom håret ännu en gång för att få det att ligga någorlunda bra. Mamma kom fram och kramade om mig.

"Lycka till nu så ses vi om någon dag." Det lät nästan på mamma som att det skulle bli skönt att bli av med mig. Men jag antar att det är precis det som var meningen. Hon har tjatat så många gånger om att jag borde komma ut ur mitt rum och börja leva. Det är väl dags.

--

OSCAR

Tidigare i veckan fick jag sms om adress, tid och att jag skulle klä upp mig. Mer vet jag inte om detta 'projekt' eller vad fan de kallade det. Jag började tveka på om detta var en bra idé. Jag hade i alla fall dykt upp och det är väl något positivt. Mobilen visade att det var fyra minuter kvar, sedan skulle jag få första uppdraget. Vad kan det ens vara för uppdrag som ber en vara välklädd?

När klockan slog över till 17:00 kom en kille, rätt snygg, gåendes längs trottoaren på andra sidan gatan. Han såg sig runt omkring men tycktes inte hitta det han letade efter.

*Bzz* *Bzz*

Mycket riktigt, första uppdraget. Nu kör vi!

Okänt nummer

Skickat 17:00

*new picture message*

"Få hans uppmärksamhet, han är ditt uppdrag"

Han är ditt uppdrag, what the fuck? Vadå han är ditt uppdrag?

Jag såg på bilden och log lite för mig själv. Jag känner igen honom. Det är han.

Jag ställde mig upp och rätade på den svarta skjortan jag var klädd i. Sedan drog jag på mig min jacka och började gå emot killen. Vad heter han ens?

Jag gick över vägen och fram till killen som osäkert sparkade på ett par stenar på marken.

Killen såg chockat upp på mig och började dra lätt i sina kläder. Som faktiskt var äckligt snygga, precis som han.

"Tja snygging, allt bra?" Sa jag lugnt innan jag omfamnade honom. Han var lite osäker men besvarade snabbt kramen.

"Tja, det är väl okej antar jag. Du kom?" Haha, no shit att jag kom.

"Yes, det var väl det jag skulle göra?"

"Yup, I guess so." Han såg ner i backen och bet sig lätt i läppen. Lilla hjärtat. Du får andas.

"Så ska vi dra och hitta på något?"

Killen, vars namn jag fortfarande var omedveten om nickade. Utan att egentligen veta vad eller vart vi skulle så gick vi mot tunnelbanan.

--

FELIX

Oh herre gud. Oh my god. Nej. Fan. Jag kommer svimma. Oscar. När han. När Oscar kom fram. N-när. Felix. Andas. OSCARÄRDENSNYGGASTEFUCKINGMÄNNISKANPÅJORDEN.

"Alltså sorry, jag glömde presentera mig. Oscar var namnet." Han ser självsäkert på mig och väntar på ett svar.

"Felix, jag heter Felix."

"Det passar dig." Oscar och ler ett vackert leende medan mina kinder skriker hur generad jag blir.

"Det där passar också dig." Han skrattar och låter sin hand gå över min kind.

"Sluta." Viskar jag och gömmer mitt ansikte. Gud så pinsamt. Jag kommer skämma bort mig totalt.

"Felix, du är snygg. Tveka inte ens sekund på det."

"Och du är otroligt gullig när du rodnar." det är verkligen som på beställning då rodnaden uppstår igen.

--

OSCAR

"Felix vem är du?" Han skrattade till vid min sida.

"Jag är jag" Han flinade stort innan vi båda brast ut i skratt.

"Men haha, inte så! Berätta om dig själv." Felix söta leende försvann och jag ångrade nästan att jag frågat. Han suckade och kliade sig i nacken.

"Oscar, ta det inte fel. Men jag är väldigt rädd inför ikväll. Detta är första gången jag pratar med någon annan än min mamma eller någon lärare." vänta va?

"Är du seriös?"

"Ja" Han rodnar ännu en gång.

"Du behöver inte oroa dig, vi kommer ha ett par underbara 24 timmar tillsammans." Säger jag och tar ett försiktigt tag om hans hand som jag ger ett lätt tryck.

__________

NU BÖRJAR ALLT. VAD TYCKER NI HITTILLS?