Just åvanför

Prolog

Vattnet slöt sig om henne när hon ställde sig upp så att hon hade vatten upp till knäna. Vintern hade drivit fram hårt och det iskalla vattnet skulle snart förfrysa hennes ben om hon inte gick upp snart.

Floden hade varit fryst i flera veckor så att ingen kunde tvätta sin tvätt eller någon annan sysselsättning som krävde mer vatten än vad man fick ur brunnen.

Nu när floden hade smält skulle nog också maten från storstäderna, som kom med resenärer, komma oftare. De resande kom ofta från norr eller syd så dom måste passera Coronita för att nå Seven. Bara några dagar till.

Hon började gå mot sin väntande häst och bar med sig föremålet som hon hade sett kastas i floden och sedan sjunkit ner till botten.

Det var på grund av bubblorna som hon hade över huvud taget brytt sig. Det fanns bubblor efter som att föremålet var levande.

Det lilla livet var redan så svagt så man kunde känna hur det falnade bort med varje hjärtslag det tog.

Nej det här livet fick inte för det var för värdefullt, för fyllt av glädje och hopp.

Av alla människor som hon hade mördat och sett dö framför ögonen, så var ett spädbarn det ynkligaste.
Barnet hade inget att förvänta sig av livet och det skulle bli problem när det blev tillräckligt gammal att undra varför ingen hade kommit för att söka efter henne.

En liten hand skymtades under alla lager av tyg som var dyngsura av allt iskallt vatten. Hon undrade om barnet tillhörde en ung adelsdam som hade haft det lite för roligt med en man vilket skapade en skandal eller en piga som hade haft ett äventyr i höet med en oförsiktig dräng som inte kunde ta hand om ett barn eftersom att hon inte var gift. Eller så var hon gift men inte hade råd att ha ett till barn att mätta som till och med kanske inte var hennes makes.

Vilket av dessa så var det här barnet ett under, de måste ha varit under ytan i minst en minut och de var fortfarande vid liv.

Hon satt upp på hästen och vände hemåt.

Med lite tur skulle hon hinna hem innan barnet dogg.

Ridturen var bara några minuter och fast hon hade barnet gömt under sin kappa så oroade hon sig att värmen inte var nog, att barnet skulle dö innan dom han fram till hennes läkestuga.

Elden brann fortfarande när hon kom in. Ljudet av ved som brann hade alltid varit som ett välkomnade nu när ingen av hennes familjemedlemmar längre levde och kunde välkomna henne efter en lång dag.

Hon drog fram en vagga, som hade stått in tryckt i ett hörn, och placerade barnet i den. Vaggan hade blivit använd för födelse i tidigare förbrukning men på senare hade den inte används.

Hon gick för att söka efter rena kläder och några filtar som hon kunde använda till att få barnet varmt igen.

Fyra gånger hade hon sett män i samma situation, fyra gånger hade hon sett försök på att rädda dom. Man hade aldrig lyckats att förklara mänen friska utan att ta Bort någon kroppsdel.

Det hade varit en smärtsam process och bara dom starkaste klarade av det.

Hennes mor hade dött i en snöstorm för att rädda henne så kanske var det här ett sätt att återgälda den handlingen.

Hon kanske hade dödat hennes fader den kvällen och sedan hennes mor men det utesluter inte vad mor Milla gjorde bara för henne, för att rädda hennes skinn.
Kvällen när det skulle bli kolmer. Fästen då alla är vänner och inga beslut behöver fattas.

Det var med glädje som hon hade dödat sin far med en rostig gammal kniv som hon hade gömt och förvarat i en byrålåda.

Hon hade drivit kniven in i halsen på han och låtit honom kvävas av sitt egna blod.
Efter alla år av lidande hade hon äntligen fått sin revansch.

Och nu skulle hon ge betalningen för den genom att uppfostra ett barn.

Hon skulle skydda det här barnet om det så gällde att hon behövde göra henne till en mördare som hon eller att sälja ut sin kropp precis som hennes mor hade gjort för hennes familj.

En snabb glimt under filtarna som hon hade lindat om barnet berättade att barnet var en flicka. Hon visste vad barnet skulle heta så nu var det bara att ge henne namnet. Elin Matilda Hanson.