Belle och Myles

Mitt namn är Belle

-Jag vill inte se dig en gång TILL på min tomt Belle! Utbrast den arga tanten.
Herregud, att man kan bli så arg bara för att jag gick på sidan av hennes tomt. Förstår hon inte att jag vill komma hem snabbt.
Jag är helt slut, hela dagen har gått i ett, först jobbat hela dagen på cafét och sedan träning med gymnastiken direkt efter. Så nu är jag påväg hem och klockan är snart 21:30. Det var därför jag tog genvägen, brukar alltid gå här när det är ljust ute eftersom det är genom skogen men orkade inte gå 20 minuter extra idag. Så det får bli genom skogen.

Jag klev in på stigen i skogen bakom tantens hus. Det är en mörk och tät skog som inte låter månens ljus tränga sig igenom. Jag ser ingenting och mobilen har dött av kylan. Allt jag hör är leran under mina skor medan jag går längst stigen. Jag vet att det är dumt som 20 åring att gå runt ensam på kvällen mitt i skogen. Men vad ska jag göra? Jag vill hem och bussarna har slutat gå för längesedan. Det är nackdelen med att bo i en liten by, men ska inte klaga. Jag älskar att bo här, alla känner alla. Plus att jag bor hos min rumskamrat Stina. Hon är egen men snäll.

Jag nynnar på en sång medan jag går längst stigen. Nu borde jag ha kommit halvvägs, tänker jag för mig själv. Helt plötsligt hör jag något bakom mig, det lät som ett väsande ljud. Jag vänder mig om hastigt och försöker titta in mot skogen, men jag ser ingenting. Jag får en kall kår genom kroppen. Det kanske är något djur bara, försöker jag lugna mig själv med. Jag vänder mig om igen och börjar gå vidare på stigen. Ljudet hörs igen och denna gången kommer ljudet framifrån. Jag försöker verkligen se något men det är allelens för mörkt! Jag ropar ut:
-Hallåå? Inget svar.
Men jag ser något, lite längre bort på stigen, det är något som skimrar svagt i ljus blå färg. Jag är snart hemma ifall jag fortsätter på stigen, att vända om nu skulle ta en evighet innan jag är hemma. Jag väljer att fortsätta framåt mot ljuset. Det kanske är en gammal ficklampa som någon har tappat. Jag går med försiktiga steg mot ljuset och börjar förstå mer och mer att det där inte är någon ficklampa! Jag kommer fram till ljuset och böjer mig nedåt för att titta på det. Det är väldigt vackert ljustblått sken i form av en boll.

- vad i helvete är det här, säger jag med en darrande röst.

Nu står jag alldeles för nära för att inte ta på den, jag ska bara känna hur den känns.
Jag omfamnar den med min hand och den är alldeles varm, jag försöker röra på bollen men den verkar sitta fast i luften!

- åhh! Ryter jag iväg medan jag drar i kulan.

Helt plötsligt blir ljuset starkare och hela min kropp fylls med värme. Jag börjar få panik, jag försöker släppa bollen men min hand hålls kvar. Det går inte att dra bort handen!

- Neeej släpp! Skriker jag ut.
Men det händer inte.
Det går en blixt från den lysande kulan genom min hand till min kropp och sedan faller jag ned på marken i leran, avsvimmad.

Jag vaknar liggandes ner på marken med en extrem huvudvärk. Jag försöker öppna ögonen men solen lyser så starkt på mig. Jag lyckas sätta mig upp och försöker minnas vad det var som hände. Mellan alla träd ser jag solen stå högt upp på himlen, hur länge har jag legat här egentligen? Det var ju kolsvart ute precis?
Jag tittar mig runtom och tycker det ser märkligt ut. Detta är INTE skogen jag gick igenom igår?
Jag ställer mig upp vinglades samtidigt tar jag stöd av ett träd.

- jävlar mitt huvud... vart fan är jag?

Jag börjar gå, långsamt och försiktigt för att inte ramla. Mitt huvud snurrar och värker så mycket att det känns som jag ska dö. Jag går en bit vidare i skogen i hopp om att hitta stigen jag var på igår.

Efter en lång och plågsam vandring genom skogen skymtar en liten by mellan träden. Jag går långsamt fram och ser hur det rör sig folk där uppe. Allt är så konstigt, jag förstår ingenting. Jag har aldrig hört talas om att en by ska ligga i skogen? Jag bestämmer mig för att gå upp och kanske få hjälp att ta mig hem igen.