~Kapitel 1~

48 9 63
                                    

Med en suck strök Millie Spencer det blonda håret ur pannan, och sköt upp glasögonen på huvudet. Snöflingorna dalade tjocka och luddiga förbi fönstret i arbetsrummet. Travar av anteckningsböcker, glosförhör och gaffelpärmar reste sig i skeva staplar från skrivbordet, en påminnelse om att höstterminen hade rusat ifrån henne.

Millie lutade sig tillbaka i stolen. Axlar och nacke värkte efter flera timmars stillasittande, och den torra luften kom hennes ögon att svida. Åtminstone intalade hon sig att elradiatorn från föregående sekel var orsaken till tårarna.

En blick på klockan ovanför dörren upplyste om att midnatt var i antågande. Millie gäspade, och samlade ihop uppsatserna hon höll på att betygsätta. Med armbågen stötte hon till en bortglömd kaffekopp. Innehållet skvalpade ut över almanackan på skrivbordskanten, och färgade det glättade papperet i samma nyans som hennes sinnesstämning. Dagens datum lyste som en brandfackla i kaffekladdet.

25:e december.

En lång stund stirrade hon på fläckarnas vindlingar, innan hon svepte ned kalendern i papperskorgen. Med knyckiga rörelser stack hon armarna i den svarta kavajen, slätade till pennkjolen över låren och tog ett fast tag om portföljen.

Knappt fyrtiofem minuter, sedan var hon i mål. Begravd upp till öronen i arbete hade hon tagit sig igenom årsdagen av en julhelg som skulle ha förvandlat de tre vise männen till Grinchens mest ihärdiga medhjälpare.

Millie släckte taklampan i lärarrummet, och klackade iväg längs den öde korridoren. Siluetten av den slanka kvinnogestalten speglades i klassrumsdörrarnas glasrutor, en rakryggad skuggfigur i dunklet som var Noxwood High efter kontorstid.

Somliga skulle kanske ha bävat inför att spendera juldagens sista flämtande andetag ensam, men Millie valde att se glaset som halvfullt. Hon älskade sitt arbete, och elevernas uppskattning var en flytboj i träsket av självtvivel.

Under det senaste året hade hon onekligen utvecklats till något av en eremit. Ändå missade hon aldrig det månatliga filmmyset med lillasyster Kit, och hemma i sängen väntade Mister Darcy. Med lite tur höll han hennes kudde varm.

Samvetet värkte vid tanken på att hon lämnat Darcy åt sitt öde hela juldagen, men troligtvis hade det klotrunda skrället inte lagt märke till hennes bortavaro. Antagligen hade han spenderat tiden med att äta räkor, sova och vässa klorna på Chesterfieldsoffan.

Ute på parkeringen drog Millie upp kavajkragen mot snålblåsten. Kardborrevassa snöflingor piskade hennes kinder, och de lövtunna overknee-stövlarna var lika köldisolerande som bakplåtspapper. Vintern var vackrare sedd från inomhussidan av en fönsterruta. Hon motade undan den envisa rösten i bakhuvudet, som påpekade att Millie Spencer var den eviga betraktaren oavsett årstid.

Bakom ratten drog Millie upp värmen, skickade en bön till vädergudarna och svängde ut från personalparkeringen. Sekunden efteråt kraschade en massiv skepnad mot hennes vindruta. Med ett skrik slängde hon sig på bromsen.

Varelsen for baklänges av motorhuven. Hon fick en glimt av mardrömssvart päls, huggtänder och fyra ben som klöste mot hennes nyvaxade Honda Civic, innan djuret landade i ett moln av blodig snö ett par meter ifrån kofångaren.

Strålkastarljuset reflekterades i ett par mörka rovdjursögon. Blicken som mötte hennes var olycksbådande lugn, närmast analyserande. Millies grepp om ratten hårdnade tills knogarna lyste benvita. Så sjönk figuren samman, och konturerna försvann i ett snöigt töcken. Med illavarslande hastighet färgades drivorna runtomkring mörkröda.

Synen väckte Millie till handling. Säkerhetsbältet tryckte luften ur henne, och hon famlade för att lossa fästet. Endast högre makter visste vad hon hade kört på, men därifrån kunde hon inte vänta sig någon undsättning. Alltså vilade ansvaret på henne. Någon av områdets hundar måste ha rymt, möjligen en schäfer. En vanvettigt stor schäfer, rättade hon sig med hjärtat i halsgropen. Var Baskervilles hund lös i Noxwood?

Vargen & Miss Millie🇸🇪Where stories live. Discover now