Vargen & Miss Millie🇸🇪

~Kapitel 3~

Kaffekoppens värme spred sig till Millies stelfrusna fingrar. Hon noterade att han knappt fyllt muggen till hälften, sannolikt för att förhindra att hon skakade ut innehållet över händerna. Skamset sneglade hon på honom över randen på koppen.

     - Förlåt mig, Mister Craig. Detta blev alldeles bakvänt. Jag skulle ju ta hand om dig, inte tvärtom.

     Han ryckte på axlarna, och tömde sitt kaffe i ett drag. Av allt att döma var han inte den pratsamme typen. Hon harklade sig, i ett försök att återfå behärskningen.

     - Låt oss inte gå som katten kring het gröt längre. Du är illa däran efter olyckan, och jag är ansvarig. Naturligtvis ska jag kompensera dig för dina skador.

     - Jag är inte skadad.

     Hon suckade uppgivet.

     - Snälla, det finns ingen anledning att vara ridderlig inför mig. Jag såg blodet, jag såg din fot. Du kommer att behöva sjukvård.

     - Jag är inte skadad, klippte han av i slutgiltig ton.

     Millie tuggade på underläppen, i det hon letade efter en utväg.

     - Oavsett, sade hon lite fattigt. Jag vet vad jag såg.

     Något skymtade förbi i hans ansikte, intensiteten i hans blick kom henne att rysa till. Avsiktligt dröjande stödde han armbågarna mot knäna, så att deras ögon hamnade i jämnhöjd. Den mörka rösten var fullkomligt känslolös.

     - Dags att tala allvar, Miss Millie. Jag frågar, du svarar. Exakt vad såg du?

     Hans kroppshydda tornade upp sig över henne likt en ogenomtränglig vägg. Millie höll andan tills det brusade i huvudet, men knappast av rädsla. Allt som upptog hennes tankar var att de bottenlösa ögonen kantades av osannolikt täta fransar, samt hur de fylliga läpparna borde trycka ett band av mjuka kyssar mot hennes bröst.

     Hettan från hans kropp drog henne närmare, hjärtat dunkade smärtsamt hårt. Lutade hon sig lite framåt skulle hon nudda hans mun med sin tungspets. Ingenting vore enklare än att falla in i hans armar och försvinna från verkligheten. 

     Millie andades djupt för att samla ihop härvan av trassliga känslor. Var den vettlösa längtan kom ifrån anade hon inte. Kanske från en gömd och glömd avgrund inom henne, en plats som skrek efter närhet.

     - En schäfer, viskade hon hest.

     Hans ögonbryn for i taket. I en oändlig minut var ventilationens sus allt som hördes.

     - Schäfer, upprepade han till sist.

     Hans misstro sopade undan resterna av hennes obefintliga självkontroll. Än en gång strömmade tårarna nedför kinderna.

     - Eller en stor slädhund, snyftade hon hjälplöst. Den slängde sig framför bilen. Hursomhelst miste jag kontrollen. Jag körde nästan ihjäl både dig och hunden. Antagligen haltar den stackaren omkring halvdöd längs vägkanten nu.

     Craigs ansikte slätades ut. Än en gång synade han henne ingående, tills han slutligen rätade på ryggen.

     - Oroa dig inte för hunden. Den var snabbt på benen. Vid det här laget är byrackan inne i värmen igen.

     - Tror du?

     - Hundra procent.

     Valhänt strök hon håret ur pannan, och torkade sig i ansiktet med fingertopparna.

     - Tack, Mister Craig, för ditt tålamod och din vänlighet. Du hanterar den här krissituationen med ovanlig självbehärskning.

     - Jag är en ovanlig man, Miss Millie. Drick ditt kaffe, du skakar fortfarande