Vargen & Miss Millie🇸🇪

~Kapitel 2~

Craig Molloy betraktade kvinnan som strävade fram i snödrivorna vid hans sida. En prydlig liten skolfröken med bibliotekarie-looken i ryggmärgen, och ett varmt hjärta som antagligen skulle innebära problem för honom. Med lite otur skulle hon insistera på att rapportera olyckan till alla instanser mellan räddningstjänsten och Gud Fader själv. Hamnskiftare läkte ihop snabbt, och Craig var tåligare än de flesta. Det sista han behövde var en övernitisk kriminaltekniker som rotade i hans varg-DNA.

Helvete, han hade tappat bollen rejält den här gången. Att röra sig ensam över Waltons territorium var att tigga om problem. Fejden med grannflocken pyrde som en zombiebrand –ofarlig vid första anblicken, men under ytan glödde ett raseri som hotade att förgöra dem alla. Dessutom hade han slirat kring sekretessen. På endera sättet måste han få ur människokvinnan vad hon hade sett.

Att förbigå förhöret och låta Miss Millie försvinna för gott vore förstås den säkraste utvägen. Allt pekade på att hon var en enstöring. Det skulle dröja innan någon saknade henne, och silkesvantar var inte hans modusoperandi. Ändå avfärdade han det alternativet. Visserligen var hon bara en människa, men att ta livet av kvinnor var skändligt.

Utanför huvudentrén fumlade hon med en nyckelknippa, och gav honom ett ursäktande leende när låset kärvade.

- Låskolven har frusit fast, det händer ibland. Jag är verkligen hemskt ledsen. Kanske om jag värmer nyckeln i handflatan?

Tigande sköt han undan henne. En vridning, och handtaget försvann i snön omkring hans bara fötter. Människokvinnan gapade när dörren gled upp i ett menlöst gnissel.

- Måste ha rostat sönder, mumlade hon osäkert. Så bra att det uppdagades innan någon med ohederliga avsikter hann före.

Craig stod orörlig, tills hon klev före honom genom dörröppningen. Tystnaden i den tomma entréhallen var öronbedövande efter snöstormens härjningar. Han såg sig omkring, sökande.

- Inget inbrottslarm?

- Inget inbrottslarm, bekräftade hon och drog igen dörren efter sig. Skolans budget har varit rödmarkerad i många år, och skalskyddsavtalet gick ut förra terminen. För närvarande prioriterar vi ett fungerande brandlarm.

Miss Millies läderstövlar klackade iväg över linoleumgolvet, mot en skrubb intill matsalen.

- Du måste vara genomfrusen, ropade hon över axeln. Vaktmästaren har säkert några överdragskläder att avvara. Ett ögonblick, jag är strax tillbaka.

Inom kort återvände hon med ett formlöst blåställ och ett par båtliknande kängor.

- Bättre än så fann jag tyvärr inte. Förhoppningsvis passar de hjälpligt.

Rodnaden på hennes kinder visade med önskvärd tydlighet att kläderna var lika mycket för hennes eget välbefinnande. Craig avböjde kängorna, men stack fötterna i byxbenen och knäppte knapparna till brösthöjd. Tyget stramade oroväckande över axlarna, annars var plagget dugligt.

Påklädd eller oklädd var likgiltigt för de flesta hamnskiftare, men lilla skolfröken var tydligt besvärad av hans nakenhet. Inte för att hennes välmående intresserade honom. Hon var betydelselös i samma sekund han fått ur henne informationen han behövde, men kanske skulle hon prata mer obesvärat utan hans kuk i blickfånget.

Fröken hade stått sedesamt bortvänd medan han klädde sig. Nu vred hon på nacken, och log med uppenbar lättnad.

- Då så, Mister Craig. Om jag inte får se om dina sår, så låt mig åtminstone bjuda på en kopp kaffe medan vi pratar igenom situationen? Jag förmodar att du tar det svart?

***

Andlöst betraktade Millie den enorme mannen, som tycktes oändligt malplacerad i hennes sfär. De mörka ögonen smalnade medan han granskade henne. Så skakade han på huvudet.

- Mjölk, hälften-hälften.

Millies leende blev bredare.

- Absolut. Den här vägen. Känn dig fri att stödja dig på min axel.

Med händerna i fickorna slöt han upp vid hennes sida. Tydligen led han i tysthet, hellre än att ta emot hjälp. Inombords suckade hon åt manlig stolthet, och visade vägen till fikarummet på bottenplan.

Millies vitbleka hand darrade en aning när hon tände i taket. Som vanligt flimrade lysröret i protest. Knäna kändes avdomnade, som om blodcirkulationen inte nådde hela vägen ned till tårna.

Sakta men säkert började situationen komma ikapp henne. Herregud, hon hade nästan kört ihjäl en man. Eller en schäfer, den biten var fortfarande oklar. Om han rapporterade krocken till polisen så skulle hon sannolikt mista arbetet. Kanske hamna i fängelse. Hon klistrade på leendet igen, och gjorde en gest mot den slitna soffgruppen invid fönstret.

- Varsågod. Gör det bekvämt för dig, så serverar jag.

Craig flyttade undan ett fat bortglömda ingefärskakor, innan han sjönk tillbaka mot de nötta dynorna och stödde benet på soffbordet. Millie mätte upp vatten i budgetbryggaren. Kaffemåttet darrade mellan tummen och pekfingret, tills pulvret spreds i skurar över diskbänken. Heta tårar trängde upp i ögonen. Hastigt strök hon bort dem, men gråten gick inte att hålla tillbaka.

Hon hade begravt sig i arbete för att stänga ute minnet av en julhögtid som fortfarande hemsökte hennes mardrömmar. Efter tio timmars självförvållad övertid längtade hon efter ett varmt bad, fluffiga sockor och en kopp ångande Earl Grey. Vad ont hade hon gjort för att de förfelade jularnas ande skulle straffa henne med ännu ett besök?

Plötsligt stod främlingen bakom henne. För ett muskelberg på strax över två meter var han förvånansvärt smidig. Utan att röra en min tog han ifrån henne doseringsmåttet, vilket endast kom snyftningarna att tillta i styrka.

- Förlåt mig, hickade hon och gömde ansiktet i händerna. Jag brukar inte bryta samman såhär. Jag är så dum, jag vet inte vad som kom över mig.

Tyst lade han de enorma nävarna om hennes axlar, och ledde henne tillbaka till soffan. Som en darrande trasdocka dunsade hon ned i ena hörnet. Mannen slängde åt henne en av de grovstickade filtarna.

- Du är i chock, Miss Millie. Håll dig varm medan jag ordnar kaffet. Mjölk, socker?

Huttrande kröp hon ihop bland kuddarna, och ruskade på huvudet så att tänderna skallrade.

- Svart, tack. Om det inte är för mycket besvär.

Ordlöst vände han henne ryggen. Ur ögonvrån följde hon hans rörelser då han hällde mellanrost i filtret och slog på strömbrytaren, såsom hon gjort tusentals gånger. De vardagliga bestyren förankrade henne i verkligheten. Kunde han brygga kaffe, så var han i alla fall inte allvarligt skadad. Han haltade inte ens längre.

Jisses, den mannen hade gott läkkött.