Jag blinkade till. Solen stod redan högt, jag måste ha somnat. Min kropp värkte av den obekväma sovställningen och efter att varit död i 29 år. Nianna, Nia satt på huk med ryggen mot mig. Hon var en varg, det var tydligt. Men vet hon om att jag är en varg? Om inte borde jag berätta för henne eller hålla det hemligt ifall allt detta visade sig vara en fälla. Den vita manteln vilade likt fjädrar bakom henne i ett långt släp som om hon vore en påfågel. En farlig klädsel i en rövar sökt skog. Under det vita tyget hade hon mörkare gråtonade kläder. Men de var lika opassande för skogen. Tunna dansskor, vida byxor och en fladdrande tunika. Hon var ett stadsbarn, uppvuxen i ett hus någonstans utan behov att röra sig genom tjock underterräng. Men trots det, hon är en Varg precis som jag. De långa fingrarna rörde i elden med en pinne så att gnistorna flög och värmen steg ett snäpp i mina ådror. Hon hade accepterat att jag smälte mig upp genom isen med elden inuti mig och utan att ens frågat antagit att jag inte var en rövare. Problemet är bara att jag är betydligt dödligare än en rövare med rostiga vapnen och slitna läderbrynjor. Fast häromkring. Alla handelsresande till Black Rose måste ta sig genom dessa skogar och de få handelskaravanerna som tog sig så långt in i skogen handlade med vapen. Perfekt byte för ett par makt sugna rövare ute i skogen. Men risken finns att invånarna tröttnar på rövarna och alla soldater kommer efter dem. Morgonens dagg glittrade fortfarande på löven runt mig som om hela världen var täckt utav små diamanter. Jag sträckte på mig och stönade sömnigt för att ge mig till känna. Det är inte normalt att vakna utan ljud. Livet låter och därför ville jag inte skrämma Nia med min tystnad.
"Nia, får jag ställa en fråga?" Hon släppte pinnen och såg på mig med bärnstensögonen. De var höjda i skuggor fast det verkade inte göra de blekare. Bara motsatsen. De lyste med energi och tycktes återspegla de dansande lågorna. Jag såg på den nästan osynliga skuggan under hennes grå kläder. Hon var åtminstone smart nog att ta med sig ett vapen. Men kan hon hantera det?
"Okey, men då får jag också ställa en fråga för varje svar." Hon log okynnigt med de mörka lockarna löst hängande över ryggen.
"Deal." Det var något med Nia, jag gillade henne trots de opraktiska kläderna och godtrogenhet. Det var något som sade mig att denna godtrogenhet inte var så slumpmässig som jag först trodde.
"Varför är du i dessa skogar i kläder lika ljusa som månen?" Hon såg ner på marken och grävde med tån i den blöta jorden. Det var inte planerat. Hon måste ha gett sig av i all hast.
"Jag färdas mot de äldre skogarna och kläderna...jag fick ge mig av hastigt." Äldre skogarna, intressant. Vad skulle en stads flicka göra i de äldre skogarna? Det finns inga hus där. Bara vargar. Förut var det samlingsplatsen för alla varelser. Allt från jättarna till vargarna. Men det var bara en spökskog, fast det kanske har förändrats nu. Jag slets upp ur mina tankar. "Du är tungt beväpnad, varför?" Jag skrattade, hennes fråga helt oväntad.
"Du kunde fråga mig om vad som helst och du frågar mig varför jag är beväpnad?" Hon stirrade på mig med ett litet leende på läpparna. "Det är farliga tider." Nia nickade mjukt och satte sig med korsade ben framför mig i gräset. "Varför färdas du mot de uråldriga skogarna? Vad jag vet är det inget mer än tomhet där." Men jag är lite ouppdaterad. Det var en frustrerande känsla. När allt man någonsin vetat om kan ha förändrats helt.
"Världen rör på sig, krafter äldre än det här landet har åter börjat vakna. Jag känner det. De Uråldriga skogarna är den plats där energin är starkast. Det må vara tomt nu, men om mindre än ett år så kan man bara drömma om vad som kommer vandra på jorden." Elden, den måste vara en av energierna. Vad annars kan dra mig ur dödens slutna gap. Vem som än hade gett mig elden måste vara där. Denna person kanske kan berätta varför elden blandades med mitt blod istället dör att sjunka undan när dess uppgift var slutförd. Om den verkligen var det, men tänk om det kommer mer? Jag svalde tungt och såg på den falnande brasan bakom Nia. Hur kommer världen bli när urtidens alla krafter brakar ner på jorden? När drakar flyger i skyn och urtidens djur går på marken.
"Är du en varg?" Jag grinade och såg upp mot den vackra dags himlen.
"Är det så tydligt?" Det är ingen idé att hålla det hemligt ifall hon redan har gissat sig till det. Dessutom, för att möta vem som än hade gett mig elden måste jag vara där när verkligheten träffar jorden. "Hur visste du?" Jag drog handen genom mitt toviga hår och lutade mig bakåt tills jag låg utsträckt i det fuktiga gräset. Hon suckade och lade sig på rygg i det blöta gräset en meter bort från mig och stirrade på himlen. Solen brände lätt på min hud och elden rörde sig inom mig i välbehag.
"Jag är en alfa." Men min Guldtråd är borta, så hur? Jag slöt ögonen och studerade ådrorna i den tunna huden i ögonlocken. Likt ett nät sträckte de sig över min syn. Förvånat märkte jag att jag inte brydde mig om att hon var en alfa. Jag var det långt före någon annan, men jag dog. Så vem är det nu som regerar över mig? Vem släpade mig tillbaka i livet och fyllde mig med eld utan dess liknelse? Även om Nia nu skulle vara en sann alfa. Vilket jag inte tvivlade på då hon saknade flock men ändå hade Nia sett min varg. Jag kände hur gräset smekte över min hud i takt med vinden. Vad finns det ens för anledning att dra mig tillbaka till livet? Jag tvivlade på att jag fortfarande var en alfa. Utan förbindelse till de andra vargarna, hur kan jag?
"Du borde ändå inte kunna se det," var är Rei och Hector nu? Sörjer de fortfarande för våra förluster. Vår familj. Eller har de gått vidare? 29 år är trots allt en långt tid att sörja. Är de över mig?
"Du är annorlunda, din varg är starkare än något jag någonsin har sett." Jag reste mig upp på armbågarna och såg på Nias lugna andetag. En stark varg, efter döden är jag tillslut enad.
"Hur ser du det?" Hon sträckte på sig och drog av den vita manteln och sjalen.
"Jag har problem att se på dig, du liksom flimrar mellan människa och varg. Utan att egentligen skifta. Det är som om din ande inte är säker på vad den är. Du glöder med ett svagt ljus, som en döende brasa. Jag antar att det är vad som fick dig ur den tjocka isen." Hon kastade det vita tyget på brasan och lågorna tog tag. Så elden syntes, men ser hon att jag inte har någon Guldtråd eller ser hon bara min flimrande skepnad? Lukten av bränt tyg fyllde luften, vi borde börja röra på oss innan rövarna märkte det. Inte för att jag inte skulle kunna försvara mig. Det var bara en onödig komplikation. Men borde jag leta upp Hector och Rei? Eller borde jag gå efter den person som gav mig elden? Frustrerat grävde jag ner fingrarna i leran. Vad ska jag göra? Rei och Hector...jag ville inte att de skulle sörja mer. Men deras sorg för mig är antagligen borta vid det här laget. Dessutom så vet jag inte om jag är samma person som jag var för 29 år sedan. Eller om de är det. Men tänk om jag återvänder och de inte kommer ihåg mig? Tanken slog mig som en kall våg. Minns de ens mig? Personen, om det ens var en person. Som hade gett mig elden skulle bara befinna sig i de äldre skogarna en kort tid. Kanske bara den tiden det skulle ta för varelsen att transportera sig från portalen till närmaste skogskant. Rei och Hector...
"Finns det något sätt att ski..." Jag tystnade. Det var sagt att alfor kunde kommunicera med alla vargar. Men kan jag det fortfarande. Jag hade oavsiktligt gjort det en gång, med min bror för så länge sedan. Vi hade inte förstått var det var då. Men nu. Nu vet jag allt. Jag hade koncentrerat mig på min brors ljusa och oskyldiga ögon när det hände.
"Vad är det Ace." Jag flinade, varför hade jag inte tänkt på det förut?
"Ge mig några minuter så kan vi ge oss av sedan." Så simpelt. Jag föreställde mig Reis ögon, inte de vanliga ögonen.
"Men jag har inte bett dig att följa med." De ögonen som bara jag såg. Den gången när hans ögon var fyllda med sensommar. Det var när vi räddade Marbel och alla andra. Det var först då jag såg den riktig Rei och fortfarande undrade jag hur jag hade missat det den tiden när vi levde tillsammans. Hans ögon sken likt fönster till det förflutna i mitt sinne. I hans ögon såg jag Guldtråden som var alla vargars stam. Med en föreställd hand sträckte jag mig efter ögonen. Men det var inte guld jag sträckte ut. Det var eld som strålande från min själ. Det räckte med att jag bara nuddade honom. Jag var rädd för vad min eld kunde göra med hans sköra guld. Det kändes som om jag rörde vid en stjärna men jag drog snabbt tillbaka min hand som om jag skulle döda honom om jag höll kvar. Med ett sting av saknad lät jag honom gå och vände mig mot Hectors strålande guld. Hans ögon var två portaler till stridens storm. Hans ögon var från den gången när han verkligen hade sett levande ut. Jag såg honom tidigare än så. Men då var det han som människa och inte han som varg. Jag släppte honom ännu snabbare. Plötsligt var jag tillbaka liggandes på rygg i solljuset.
"Jag bad dig inte följa med, men sure kom du med på mitt självmordsuppdrag." Nia lätt sarkastiskt chockad.
"Jag har flera anledningar att ta mig dit. Men jag misstänker att du är betydligt bättre på det här än vad du visar och det är inte helt fel att ha någon som håller min rygg. Särskilt inte om denna någon är beväpnad." Hon flinade tillbaka.
"Såklart du lade märke till mina vapnen." Vi tog tag i varandras händer och jag kände hennes valkar mot mina. Som sagt, mer än vad hon låter synas utåt.
"Deal" sade vi tillsammans och begav oss norrut mot alla skogars hjärta.
Nia där uppe ^ om ni gäller berättelsen snälla dela.
Rösta och kommentera :)
/Dinalk
