Dikter

Skrik

Jag skriker "LÄMNA MIG INTE", men det är redan försent. Mannen som 

fanns där för mig i hela mitt liv va helt plötsligt borta, och det fanns inget jag 

kunde göra. Jag går fram med tunga steg till hans livlösa kropp, faller 

ner på mina knän bredvid honom på den hårda marken, med tårar som 

rinner ner för mina kinder så skriker och slår jag på hans bröstkorg. När jag lägger

mitt huvud mot hans så gråter jag med full hals tills min röst inte existerar 

längre, mannen jag känt i så många år ligger livlös precis framför mig.

Jag tar tag i hans hand och håller hårt, "DU LOVADE ATT DU INTE SKULLE 

 GÖRA DE. VARFÖR BRÖT DU DITT LÖFTE" skriker jag medans folk försöker dra mig 

bort från hans kropp. "NEJ, LÅT MIG VARA" skriker jag. Medans hans röst som ekar

i mitt huvud så gråter jag än en gång, jag kan se han stå framför mig, hans bruna korta hår, hans gröna ögon som tittar rakt in i mina, hans leende som kan lysa upp varenda människa.

En bild med hans porträtt som hänger i hans hus på väggen precis vid vardagsrummet. Med 

hans namn som aldrig blir glömt, så går hans ande runt i huset och lyser upp stället.

Hans minne kommer alltid finnas bland hans vänner och familj.