Bara jag ser dig

Skolaa..

Jag vaknar av att mitt alarm ringer. Jag blir i första sekunden rädd och hoppar till. Jag fattar fortfarande inte varför jag har det störiga alarmet som gör att man blir så rädd och får en hjärtattack?!

Jag går upp och kollar mig i spegeln. Jag kollar på mig själv en lång stund. Jag kan se en ganska så kort tjej i 13-års åldern med kastanjebrunt hår ner till midjan och ett par bruna stora ögon. Jag går sedan ner och tar två riskakor, sätter mig i soffan och kollar lite på TV. Efter det går jag upp och fixar till mig. Jag kammar igenom håret och gör en fiskbensfläta som blev misslyckad.. Sen tar jag mascara. Jag tar på mina kläder och går ner, tar min väska och går ut från dörren. Utanför är det kallt och det är ett tunt lager med snö på marken. Jag sätter mig på skolbussen och åker ett långt tag tills den kommer fram till skolan. Jag känner mig inte alls motiverad att gå i skolan. Det finns liksom inget kul att göra, särskilt när man inte har några vänner. Det är inte så att jag blir mobbad men det är det att man blir ignorerad. Den känslan går inte att beskriva. Visst så kan jag få lite fula ord mot mig ibland men jag bryr mig inte om det. Jag tänker att dem som säger fula ord till en eller är taskiga är själv inte nöjd med sig själv och trycker ner andra för att må bättre. Det är ju lite så det är. Jag går in till kapprummet och hänger väskan. Som vanligt så är det ingen som säger hej eller märker mig. Är jag osynlig eller? Dagen fortsätter och det är bara en timme kvar. Jag försöker att jobba på bra men det är något som stör. Jag har börjat tänka på Ella. När vi var med varann och hittade på roliga saker. När jag hade någon att vara med, någon att prata och skoja med. Jag börjar gråta men försöker att dölja det men det går inte. Hela klassen ser att jag är ledsen men ingen bryr sig eller frågar vad det är. I och för sej så är det ganska så skönt att ingen behöver bry sej om allt man gör men det känns så sorgligt att jag inte har någon hos mig.