Oskuld

Kapitel fyra

Jag vill inte minnas igår. Jag har bara försökt att glömma. Det går inte. Jag får inte ut den dumma jäveln, och vad han gjorde, ur mitt huvud. Men det enda jag kunde tänka på var vad han hade gjort och vad han hade tänkt göra.
Jag minns igår vid busshållplatsen. Jag satt och grät tills sminket rann. När bussen kom bar det mörkt och det ösregnade. På bussen hade jag bara suttit och tittat ut genom fönstret och försökt att hålla tillbaka tårarna.
"Fanny? Hallå?" Det var Nadja. "Lyssnar du eller? Är allt bra?"
"Va, huh? Ehh.. Ja, allt är bra" sa jag när hon väckte mig ur mina tankar.
"Säkert? Du verkar inte må så bra" sa Nadja och la sin hand på min axel.
"Ja, allt är bra jag är bara lite trött. Verkligen" sa jag och försökte att övertala mig själv att det var så.
Vi var på mattelektionen och vi skulle snart sluta. Vi satt och jobbade i matteboken, och jag hade bara suttit och tittat ut genom fönstret och kladdat lite i matteboken.
Klockan ringde och alla skyndade sig ut med sina saker från klassrummet. Min lärare kom fram till mig.
"Fanny hur är det? Du har ju knappt tittat i matteboken. Mår du inte bra?" sa min lärare Gustav Larsson, eller som vi kallade honom Gurra.
"Nej, det är bara bra. Jag är lite trött bara" Det kändes bättre i munnen när mina ord lämnade tungan, jag började nästan tro på att det var så.
"Okej" sa Gurra och gick tillbaka till tavlan och suddade ut det han hade skrivit.
Jag tog mina saker och lämnade klassrummet en aning generad över att han hade märkt att jag varit ofokuserad.
När jag kommer ut genom klassrummet och ska gå till skåpet står han där, lutad mot mitt skåp. Samuel. Jag skyndar mig och vänder mig om och börjar gå mot motsatt håll. Jag får säkert ha mina saker i Nadjas skåp.
"Fanny!" Samuel ropar på mig och börjar jogga efter mig. Stanna då! Hallå?!
Han hinner ikapp och tar tag i mig. Jag vänder mig om och tittar honom i ögonen nästan gråtfärdig.
"Vad?!" ryter jag irriterat och förtvivlad.
"Vi... vi måste.. vi måste prata" säger han och kliar sig i bakhuvudet medan hans röst bryter lite.
"Om vadå?" säger jag med en stor, hård klump i halsen. Även fast jag vet vad han menar.
"Det som hände igår. Du.. jag skäms och jag ångrar mig verkligen. Så.. förlåt" säger han och tittar mig i ögonen.
Jag klarar inte av att titta på honom så jag stirrar bara tomt ut till mitten av korridoren.
"Tror du att det räcker?!" Nu är jag så arg att jag nästan skriker. Alla i korridoren stannar och börjar lyssna. Jag spänner ögonen i honom. "Tror du verkligen att det räcker?!"
"Ehh..." nu var han verkligen osäker "jag vet inte... nej?"
"Fan, din jävla idiot. Äckel! FUCK YOU!!" skriker jag innan jag gråtandes springer in till tjejtoan.