F1: Rivaler

Bahrain: Practice

Jag drar hjälmen från huvudet och känner hur svettiga slingor klibbar fast vid kinderna. Med en grimas skakar jag bak håret som rymt ur min fläta. 

"Beach! Ser varmt ut", ropar Kiera som precis avslutat sin träning på banan. 

Hennes chockrosa Caravelle bil gnistrar i Bahrains strålande solsken. På något sätt lyckas hon se lika glamorös och svettfri ut som om hon skulle på en gala middag i sin tajta racesuit. Hon smäller till sin bil som hon kärleksfullt kallar Rose. 

"Till skillnad från dig är jag bara människa", flinar jag och drar en arm över pannan. 

Det bildas en mörk fläck på det marinblå tyget. Det är bara dag ett av tävlingshelgen och jag känner redan hur min kropp är tömd på vätska som en urvriden svamp. Trots att det är morgon och värmen inte kickat igång än. Herrarna kommer få det jobbigare. De har sin träning på eftermiddagen. 

"Ah sluta klaga. Du tog snabbaste tiden med över en sekund idag. Verkar som vi i Caravelle får akta oss för Midnight i år", säger Kiera retsamt men jag ser hur hennes ögon smalnar av. 

I år är andra året damerna har fått sin egen F1 klass att köra i. Samma team men olika tider. Vi startar innan herrarna, vilken är en bonus för banan är inte lika uppkörd då, det negativa är att publiken är hälften så stor. Än så länge ses vi bara som en för akt inför finalen. 

"Det är på tiden någon kan ge er leksaksbil en rejäl utmaning." Jag ger min hjälm till en av mekanikerna utanför garaget och vinkar till Kiera innan jag går in.

En sval vindfläkt träffar mig i ansiktet när jag kommer in. Tack gode gud för AC. Överallt springer folk runt i Midnights teamtröjor. Mörkblå med broderade gulddetaljer. Oerhört flashigt. Flera av dem ger mig en dunk i ryggen och berömmer dagens insats. 

"Beach", det svala nedlåtande tonfallet träffar mig som en isdusch. 

Jag vänder mig långsamt om och ser på de dryga 190 centimeterna som utgör en av mina manliga teamkamrater. Colton Hayes. Han lutar sig bak mot väggen och har lagt armarna i kors. En midnight keps är djupt neddragen i pannan och döljer de mörkblå ögonen. 

"Hayes", svarar jag lika svalt. "Haft ett bra vinteruppehåll?"

Han rycker på ena axeln. "Spenderade det med min familj i Monaco. Vi besökta den franska rivieran och LA."

Killen bokstavligt talat skriker ut pengar och arrogans. Tystnaden mellan oss är lika kall som vintermorgnarna hemma i Sverige. 

"Själv då?", lägger han till efter en stund när han verkar komma ihåg att det är det enda artiga att fråga. 

"Jag åkte hem till Sverige. Många isbad och bastuturer", svarar jag lika kortfattad. 

Inget glamoröst för mig inte. Bara samma vanliga lilla stad vid kusten som alltid. Det håller mig jordad att åka tillbaka dit varje chans jag får. F1 är fullt av glamorösa människor, pengar och mer fester än en människa klarar av. 

"Det låter... njutbart", säger han silkeslent och sträcker på sig. "Snällt av er att varma upp banan för oss. Verkar som vi äntligen har en chans på Caravelle i år. Jag gick inte med i det här teamet för att lika bakom dem i den smutsiga luften."

"Akta svängarna bara. Jag vet att du och väggarna har en förkärlek till varandra", svarar jag bitskt. 

Innan han hinner komma med en dryg comeback stövlar jag ur garaget och in i paddocken. Mängder av hastigt uppsatta byggnader och tält har poppat upp överallt. Så fort jag kommer ut i ljuset igen får jag kameror upptryckt i ansiktet. Frågor haglar över mig och jag klistrar på ett leende och drar mig till minnes all min PR träning. Någon ur teamet kommer förbi och förser mig med en Midnight keps och ett par solglasögonen. Jag gömmer gladeligen mitt rödmosiga ansikte bakom det.