vampaiers don't cry

prolog

Jag sprang allt vad jag kunde genom den mörka mystiska skogen. Den hade kunnat vara mysig ifall det inte var för dem varelser som bode här, och det var dem varelserna som jagade mig nu. Dem sa att jag visste för mycket om dem. Att det jag visste skulle ingen veta. Jag hade råkat se vad dem var och därför behövde dem göra sig av med mig. Jag visste att dem lätt kunde springa ikapp mig och bara göra sig av med mig på en gång men dem ville ha 'kul'. Mitt hjärta slog så det gjorde ont i hela kroppen. Jag visste att dem jagade mig även om jag inte kunde höra deras fotsteg. Det var som om dem flög över marken och inte snubblade fram som jag. Mina ben började bli trötta av allt springande och jag började bli alldeles yr.
Jag stannade för dem skulle ändå komma ikapp mig vad jag än gjorde. Det snurrade och jag ville bara spy av ansträngning och rädsla över vad som väntade. Jag fick stöd med hjälp av ett träd för jag kunde knappt stå upp längre. "Kom då, kom nu och ta mig" skrek jag ut över skogen men allt jag hörde var deras skratt samt mitt hjärta som slog hårt i mitt bröst. Mitt alldeles blod röda hår hängde ner i lockar över mina bara axlar. Min förut vita klänning som slutade precis över knäna var alldeles smutsig och sönder riven. Mina skor hade jag tappat för länge sen. "Ta mig nu, varför vänta" skrek jag så högt jag kunde. Jag kände tårarna bräna bakom ögonlocken men jag skulle inte vissa mig svag. Jag skulle dö med värdighet, vissa att jag inte är så lätt att knäcka.
Nu såg jag en mörk siluett komma ut från träden med två till bakom sig. Det ända ljuset var det kalla ljuset från den silvriga månen. Jag förväntade mig att han var fruktansvärd men när han kom ut i ljuset var han det vackraste jag någonsin har sett. Han hade silver färgat hår och den finaste hud jag sett. Men något som fick min uppmärksamhet var hans mörkröda ögon. Han skrattade igen. Ett skratt som ekade över hela skogen. Vad var det igäntligen som var så roligt. Han studerade mig upp ifrån och ner. Det var som om han kollade på mig med en hungrig blick. "Ta mig, ta mig nu" skrek jag men han stod bara där och flinade. "Varför dödar du mig bara inte?" Han tittade på mig med förundran. "Dem flästa av mina offer brukar skrika gråta och böna och be men du....." han sa det med en sammets len röst och jag rös. Han tittade granskande igen innan han fortsatte. ".....du står upp för dig själv. Du varken gråtter eller skriker, bara står där och stirrar mig in i ögonen."
Jag rös till igen när jag hörde hans röst. "Kanske ska jag låta dig leva....men hur vet jag att du inte skvallrar? " Det lätt mer som om han pratade med sig själv.
" Det finns bara ett sätt" sa han och flinade. innan han gick långsamt fram till mig. För varje steg ville jag bara skrika men jag kunde inte. Jag var som fast frusen. Nu var han bara några decimeter från mitt ansikte. Det var då jag vaknade upp ur min 'trans' och överlevnads instinkten tog över. Jag började back men slog in i ett träd.
Nu var hans ansikte bara några centimeter från mitt. Jag svalde hårt och stirrade på hon med vettskrämda ögon. Han tog tag i min hak med hans iskalla hand och lyfte mitt huvud lite så min hals blev fri. "Det är bäst du blundar, det här kan göra ont" han skrattar till innan han säger" vem försöker jag lura? Det här kommer göra hur ont som helst" sa han och flinade innan han böjde sig ner och bet mig........