Sosso Soaalo

När jag blev levande

" Mitt liv är inte det livet ni hade tänkt er, det är inte det livet ni tror jag har, inte alls ett enkelt liv iallafall"

Asså, allting började liksom i en typ lastbilar där man lastar saker. Men i den lastbilen jag var i, lastade de in ungefär 100 paket med dockor i per lastbil, och jag var i en. Jag kunde knappt röra mig. Och paketet ramlade ramlade jag (såklart man ramlar om man är en docka och inuti paketet...)och då blundade jag automatisk. Inte så härligt när man är pigg. Vi dockor, iallafall jag, hade känslor, men kumde inte röra oss. Fast vi var ju tvungna att vara blickstilla för vad skulle hönda annars? Vi viste inte vart vi skulle hamna och det var svårt att tänka sig det. Ingen kunde ju se när det inte ens fanns fönster?! Men.. efter ungefär 2 minuter efter allt tänkade om var vi skulle hamna och var vi är osv. så hände något underligt. Något väldigt underligt. Vi kände att vi blev mjuka och kunde röra oss. Och helt rätt. Vi kumde röra oss. Jag hade em kusin i lastbilen, Susanne, som är större än mig. Jag hade också 2 vänner som var med, som nu är mina närmaste och bösta vönner jag har och haft. Vi kunde på något sätt prata med varann utan ljud. Med typ tankekraft kan man säga. Jag och Lollo, Matilda och Susanne bestämde oss för att rädda varamn och hela högen med dockor, levande dockor. Vi bestämde oss för en Kombo-attack. Vi slog sönder kartongerna vi var fast i och sprang fram till den vita typ sväng dörren och tittade på varann. Nu var det dags. Vi höll fram våra händer och stampade med våra fötter.
- Fortare! Skrek jag. Vi stampade så det ekade i bilen. Sedan skrek alla vi 4 "KOMBO!!!" Och helt plötsligt kom det blå magi ur våra händer sprutande mot dörren. Den blev helt sönder. Men det var inte bara dörren som gick i sönder, utan hela lastbilen började brinna och vi (jag, Matilda, Lollo och Susanne) bad alla att springa ut därifrån om de ville fortsätta leva. Vi brydde oss inte om vem som ville ut eller stanna, för till sist gjorde det vi det vi borde, alltså att varna de. När vi väl var utanför lastbilen könde Susanne igen platsen.
- Vänta! Jag vet var vi är! Vi är i Kina! Jag minns det där huset i min Geografi bok! Sa hon.
- Ingen bryr sig, sa Matilda och flinade.

- Tyst du din lilla skalliga skit!
Fast vi inte tyckte om när Susanne sa så där åt Matilda, så var det sant. Matilda var inte direkt skallig, men hån hade brunt kort kort kort kort kort kort hår. Som en kille som precis klippt håret.
- Vart ska vi nu? Vad ska vi göra? Sa Lollo. Var är vi? Hur ska vi göra? När ska vi gå? När ska vi äta? Vad ska vi ä...
- Tyst med dig! Du är alltid så störig! Skrek Susanne

- Inte mitt problem, sa Lollo. Sosso valde mig som vän och jag måste följa efter henne för att inte svika världen, och dessutom så har jag rätt att undra, precis som du, fortsatte hon.

- Asså sluta tjafsa och borra ner ett hål här, sa jag och pekade på marken. Jag hade redan börjat gräva en hål.

- Okej, sir! Sa Matilda och Lollo och började genast gräva.

- Asså va?! Varför ska just du bestämma? Och dessutom så tänker jag inte smutsa ner mina händer, sa Susanne och tittade beundrande på sina naglar.

- Vet du vad? Sa Sosso och kom närmare Susanne. 1 mm kvar och hon krockade med henne. Jag är en trollkarl, så lita på mig, och om du inte hjälper mig nu, så kommer du aldrig att få hjälp utav någon, och då kommer du vara fast här för EVIGT! När hon sa "evigt" så spärrade hon upp ögonen så de blev jätte stora. Så mycket att de blev läskiga.

- Okej då, men då vill jag se något nyttigt där nere.

Efter 1 timme

Alla var hungriga och hoppades på ett bra resultat.

- Sådär ja! Nu är det dags! HOPPA!!!!!!!!!!!!! Ropade jag och puttade ner Susanne och Lollo och Matilda så de åkte ner i tunneln. Till sist hoppade jag.

- Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Skrek vi alla för det var så läskigt. Vi grävde endast 5 meter djupt men tydligen har någon annan grävt innan men det kommit sand över och vi har grävt bort det. Vi åkte ytterligare 100 mil in genom jorden och helt plötsligt, såg vi det vi hade hoppats på...