Vargen tittade på Bamse. En blick som han aldrig hade sett hos Vargen förut. En blick som sa att han var glad över att se Bamse.
"Vad tänker du göra med mig?" frågade Vargen.
"Jag vill prata med dig" svarade Bamse. Jag behöver svar, jag behöver veta. Jag vet redan hur jag käner, men hur känner du?
"Jag vet hur du känner Bamse, och jag vet hur jag känner" sa Vargen och tog Bamses hand. Men du har ju Brummelisa, och ungarna.
"Hon vet" sa Bamse. Brummelisa vet.
Bamse tittade Vargen i ögonen
"Jag har alltid trot att du skulle kunna bli en god varg, Vargen"
"Jag har alltid viljat bli en god varg, mem vissa kretsar är svåra att ta sig ut ur".
"Varför springer vi inte iväg, och aldrig kommer tillbacka?" Bamse såg förväntansfullt på Vargen.
"Jag skulle älska att fly med dig, bort, lång, långt bort". Dom sprang mot solnedgången med en kärlek så staek atr man kunnde känna den i luften på mils avstånd. Bamse kände sig fri. Mer fri än någonsin. Han hade lämnat en lapp till barnen och Brummelisa. Nu var Bamse lycklig.
