Mina skor vandrade längs stigen, månen var stark och klar och jag var tacksam för dess sken som hjälpte mig fram längs vägen. Min genomblöta, en gång vita klänning gnistrade i månljuset - en stark kontrast till världen runt omkring mig. På båda sidor sträckte sig träden högt mot stjärnhimlen och mellan dem hördes ljud från nattens varelser, prassel ifrån löv, vindens sus, vingar som flaxade och grenar som knäcktes. Huden knottrades på mina bara armar och jag rös ofrivilligt. Nattens kyla och ovissheten om vad som pågick runt omkring mig skapade en olustig känsla som jag genast försökte tränga bort, men ljuden kom närmre.
"Är du kvar hos mig?" viskar jag ut i mörkret och genast känner jag hans närvaro.
"Alltid, min älskade," svarar en röst intill mitt öra. "Det är inte långt kvar nu."
Med nytt mod fortsatte jag längs den slingrande skogsstigen. Jag kände hur ögon studerade mig från mörkret mellan träden, men de rörde sig inte. Det var en lättnad, för även om jag själv valt att gå den här vägen så var ovissheten plågande. Jag hade valt att gå åt vänster när jag stod vid vägskälet, för jag visste i mitt hjärta att det var rätt väg för mig. Vid vägens slut skulle han stå, det hade han sagt. Jag kunde inte vända om nu och mitt nya öde lockade.
"Du tänker för mycket," skrockar hans lugnande röst bredvid mig i en vindpust, och vibrationerna från hans ord sprider ett lugn genom mina muskler. "Det har alltid varit du och jag, älskade, och snart är du hos mig för altid."
Jag får nytt mod av hans röst och mina fötter tar mig framåt över grus och lera tills träden glesnar och en begravningsplats skymtar i horisonten. Jag drar in ett djupt andetag och fyller min kropp med det lugn som den saknat, för vid gravstenarna syntes skuggor av små varelser som vankade av och an, män och kvinnor vandrade utan mål, tills de alla fick syn på mig och de vänder sig om i sina skira gestalter för att snegla på mig.
"Vad är det här för ställe?" viskar jag och slår armarna skyddande runt min kropp när de glider närmre.
"En sista viloplats för människor som du," svarar han lugnt och hans kropp materialiserar sig bredvid mig, vilket får gastarna att skingras och fly. Jag andas lättat ut och tar armen som han erbjuder mig. Jag låter mina ögon glida beundrande över mannen bredvid mig. Hans svarta ögon ser kärleksfullt ner på mig och jag ger honom ett litet leende, men hans blick svartnar än mer när han ser mig tillstånd. På ett ögonblick är min klänning torr, mitt hår kammat och på mina bara fötter har jag skor.
"Människor som jag? För dem som inte är välkomna i guds hus menar du," muttrar jag och möter en rädd blick från en avliden kvinna i min egen ålder. Hennes kläder var brända och kroppen täckt av sot. Jag ryser och känner en viss tacksamhet att mitt öde blev sjön och inte bålet. Hon hade inte haft samma tur.
"Ett enfaldigt påhitt för att ge mer makt åt de som redan har för mycket av den," muttrar han och jag hör irritationen som genomsyrar rösten. "Du har aldrig gjort något fel, min skatt," fortsatte han. "Om du hellre velat gå åt höger och följt trappan upp till himmelen, så hade han tagit emot dig med öppna armar."
Jag nickar lite och kramar hans arm lite hårdare, för jag visste i mitt hjärta att det var sant. "Varför är de kvar här? Varför följer de inte stigen precis som jag?"
"Av olika anledningar," svarar han lugnt. "En dag, när de är redo så får du träffa dem igen, men de är rädda."
"Rädda?" frågar jag, "för dig?"
"Mitt rykte är inte det bästa, min kära. Det människan inte förstår kan plåga deras själar i all oändlighet," svarar han lugnt och leder mig bort mot slutet av begravningsplatsen. Jag hör andarnas varningar, men jag ignorerar dem. Min plats är bredvid honom, och det har jag vetat länge, redan innan mitt straff och min avrättning.
"Kan du inte hjälpa dem?" frågar jag försiktigt och tittar upp i det vackra ansiktet. Han ler ett sorgesamt leende men skakar på huvudet.
"Deras själar är inte redo, inte än," svarar han mjukt.
Vi vandrar tysta en stund och jag mindes tillbaka på det liv jag lämnat bakom mig. De hade kallat mig häxa, och visst var jag väl det. Jag sålde kärleksdrycker till unga flickor, hjälpte kvinnor att bli av med oönskade graviditeter. Jag botade feber, utslag och hosta om dagarna, och om nätterna dansade jag med djävulen, med honom. "Minns du första gången jag såg dig?" frågade jag tillslut.
"Självklart," svarade han och ler åt minnet.
"Du kom till mig så fort jag bad dig efter det," fortsatte jag.
"Ingen förtjänar att vara ensam," sa han mjukt och stannade mig. "Och du var aldrig rädd för mig. Din nyfikenhet var smickrande, din kunskapstörst exalterande och du var aldrig ämnad för ett liv i smutsen. Du var ämnad för mig." Hans kärleksförklaring fick min kropp att rysa av välbehag och jag blev än en gång påmind om varför jag gjort det här valet.
Vid begravningsplatsens slut tog en lång trappa vid. En trappa som skulle leda mig ned till hans rike. "Är det väldigt hemskt där nere?" viskar jag och kramar hans hand, och känner mig plötsligt nervös.
"Hemskt?" skrockar han roat. "Du har hört för många sagor," säger han och smeker min kind. "Det helvete som ni beskriver, det finns bara i era hjärtan. Sorg, hat, krig och svält- det finns inte här."
"Så varför finns det ens två vägar?" frågar jag fundersamt samtidigt som jag tar mitt första kliv ned på trappans avsats och sneglar ner på den långa spiralen som leder ner i mörkret.
"Två?" skrattar han. "Det finns många fler än så, det beror helt på vem du valt att tro på min kära. Det finns många gudar i världen," förklarar han och leder mig varligt ner för trappan.
"Jag behöver nog en längre förklaring," skrattar jag och känner hur stegen blir lättare och lättare.
"Det skall du få, älskade, vi har all tid i världen," säger han ömt och leder mig längre ner i djupet.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
