Flickan från havet

Del 1

Två dagar? Två hela DAGAR?! Det är en hel evighet!

"Men kom igen nu Hedda." Suckade Tekla. "Du kan klara dig utan honom." Hon himlade med ögonen åt mig.

Självklart tycker hon att jag är patetisk som inte kan klara mig utan Emil ens en dag! Hon har ju ingen pojkvän.

"Han betyder faktist jätte mycket för mig!" Säger jag lite irriterat. "Han är snäll, och omtänksam och bryr sig om mig!"

Tekla går fram till mig och sätter sina händer på mina axlar. "Men nu är han på fotbollsläger så glöm honom för en stund." Säger hon så allvarligt som hon kan. (Vilket inte är så allvarligt)

"Nu har du tid att vara med dina vänner" Hon lägger huvudet på sned och putar lite med underläppen. "Kan du inte följa med mig på Mirandas fest ikväll?"

Jag höjer på ögonbrynen. "Fest?" Jag är nästan aldrig på fester. Det är nog mest för att Emil hatar fester, men nu är han inte här...

"Snälla?" Säger Tekla tyst. Jag suckade. "Okej då." Säger jag tillslut. "Ja!" Ropar Tekla och studsar på stället. "Jag går hem och äter middag och sedan möts vi vid halv sju utanför ICA."

"Okej" säger jag med fejkad entusiasm. "Hejdå då!" Säger Tekla och ger mig en hejdå kram innan hon går ut ur mitt rum. Jag skakar på huvudet för mig själv.

Jag går fram till min vita, välorganiserade garderob och öppnar den. Det här är den svåra biten. Att välja vad jag ska ha på mig.

Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning. Senast jag var på en fest var...i höstas? Nu är det sommarlov så det var ett bra tag sedan.

Efter tjugo minuter så har jag bestämt mig för kläder. En svart kjol och ett vitt spetslinne. Väldigt vackert, väldigt vackert...

Jag är verkligen inte bra på det här. "Hedda!" Ropar pappa ifrån köket. "Maten är klar!" Jag går ner för trappan till köket. Det luktade fisk och potatis. Och gissa vad? Det var fisk och potatis!

Jag tog en tallrik och la upp fisken och potatisen. Sedan satte jag mig ner vid bordet. "Ta lite grönsaker också." Sa pappa. "Du vet att jag inte gillar grönsaker." Svarar jag och himlar med ögonen.

Han skakar på huvudet. "Du ändras aldrig Hedda." Det är något han säger ofta till mig. Jag tycker att det är irriterande för jag ändras visst! Mitt hår har växt och blivit jättelångt, jag har skaffat pojkvän och börjat träna.

Jag har faktist fått magrutor. (!) Något jag aldrig trodde att jag skulle få.

Jag är inte den lilla rikemansflickan jag en gång var längre. "Jag ska faktist på Mirandas fest med Tekla ikväll." Säger jag med kaxig röst för att byta samtalsämne. Han tittar upp från maten. "Men du hatar fester." Säger pappa förvånat.

"Man kan alltid förändras." Säger jag och ler snett. Vi båda skrattar.

När jag har ätit klart går jag upp på mitt rum igen. Jag tar på mig kläderna jag valt ut förut och sedan så går jag till mitt sminkbord.

Det är inte ofta jag sminkar mig men jag tycker att jag är ganska bra på det.

Sminket blir fint och jag använder mörka ögonskuggor för att framhäva mina gröna ögon. Det är lite konstigt att jag har just gröna ögon för både mamma och pappa har bruna. När jag tänker efter liknar jag inte alls min pappa.

Sedan sätter jag upp mitt svarta långa hår i en hög tofs. Då var det klart. Jag tar ett djupt andetag och skakar på huvudet. Jag kommer antagligen stå i ett hörn och titta på Tekla när hon dansar.

Men jag har lovat att komma så jag går ner för trappan, säger hejdå till pappa och går ut i hallen.

Jag tar på mig mina svarta, nyputsade skor och ska precis gå ut igenom dörren när jag ser mig själv i spegeln.

För ett ögonblick såg jag någon annan. En pojke, eller var det en man? Det såg nästan ut som...

Jag skakade på huvudet, det var bara konstigt. Snabbt tittade jag bort och gick ut igenom dörren.