Hur ska man veta?

Dumpningen

Sms-konversation mellan Jossan och Lukas:

- Josefin. Detta funkar inte, du och jag, det går inte. Jag kan inte vara mig själv runt andra folk, det blir bara problem. Du är för kontrollerande och jag måste kunna vara fri.

-Kontrollerande? Jag? Jag gjorde allt för dig Lukas, jag sa aldrig vad jag tyckte om något skumt jag tyckte du höll på med, jag stöttade dig genom allt. Jag är fan anledningen till att du lever!

-Bara släpp det Jossan. Jag vill aldrig prata med dig igen och kommer från och med nu inte svara på dina meddelanden.

-Det är bara mina vänner som får kalla mig Jossan, Lukas.

-Jaja, som att det är viktigt.

-Du skulle väl inte svara?:)

Och med dem orden blev det tyst. Josefin andades in och ut. Ilskan blossade upp inom henne som aldrig förut. Lukas fucking jävla Andreasson. Hon hade vart helt fantastisk mot honom, det visste hon och det visste nog han. Det var något annat, hon kände honom tillräckligt bra efter ett år tillsammans. Hon grät inte en enda tår dock. Detta var inte första gången. Hon hade blivit dumpad av honom tidigare, på sms det också. Hon fattade inte nu i efterhand varför hon gick tillbaka till honom. Jo, hon hade älskat honom mer än livet självt. Men hon visste att detta skulle hända och innerst inne var hon glad. Den där killen hade fått henne så osäker i sig själv, fick henne att ifrågasätta allt. Han var ett år äldre än vad hon var. Hon hade precis börjat nian och han gymnasiet. Klart folk förändras, men han hade tydligen inte förändrats ett skit. Hon ringde sin bästa kompis, Selma.

-Selma, det hände igen. Lukas, han drog, igen.

-Men gumman, hur mår du?

-Jag mår, bra...

För hon mådde bra. Hon behövde inte längre oroa sig över att hennes pojkvän skulle ta livet av sig dagligen och framförallt behövde hon inte längre vara snäll mot hans jävla lillebror. Jävla Simon asså. Han hade vart ett pain in her ass sen dagen hon och Lukas blivit tillsammans för första gången.

-Vad härligt att höra älskling! Du, jag måste verkligen gå, men skriv av dig så läser jag sen!

Men hon behövde inte skriva något, hon visste. Hon hade varit rädd för att bli våldtagen av sin egen pojkvän i flera månader och hon visste att detta var för det bästa. Hon fick en flashback från den där gången när de fortfarande gick i samma skola.

Hej allihopa! Ja heter Julia och är the creator of this story. Vill börja med att säga tack för att du läser! Nästa kapitel kan vara lite triggande för vissa, bara en liten varning. Mycket av denna story (bland annat hela sekvensen i nästa kapitel) är based on a real story. Och då min egen. Men mycket är påhittat eller önsketankar från min sida. Hoppas ni ska tycka om min story och jag är mer än öppen för förslag och kritik! Vill ni ha tydliga karaktärsbeskrivningar via bilder så fixar jag det!

POK, er // Jullan