Novellsamling

Framliden

Hennes långa hår med inflätade små vita pärlor är det första minnet Arthur Williams har av Kaya. Han satt i bänken bakom henne under högstadieåren och fastän de gick i samma klass ägnade Kaya aldrig den blonda och spinkiga killen en minut av sin tid.

    Under tiden på det lokala gymnasiet i Brackley såg Kaya på avstånd hur den förut lilla och spralliga killen mognade. På de gemensamma samhällslektionerna insåg hon att de hade samma tankesätt och värderingar, hon var förundrad över de vettiga orden som kom ut ur hans mun under debatterna. Genom Jasper Brown, en gemensam vän till de båda – Arthurs barndomskamrat och Kayas klasskamrat – kom de varandra närmre. På en av Jaspers inte särskilt sällsynta hemmafester firade de i samma årskurs in sommaren vid hans familjs gård, föräldrarna var borta och det kom många fler ungdomar än antalet de från början hade bjudit in. De flesta drack alldeles för mycket och Arthur var tvungen att sicksacka sig mellan sina dåsiga jämnåriga för att sätta sig ute i den milda junikvällen där det var lugn och ro. Det var då han blev överraskad av att hitta Kaya sittande under den stora lönnen i utkanten av trädgården, bredvid henne var ett fat med en halväten munk på. Hennes slutna ögon öppnades då hon hörde Arthurs tunga steg gå mot henne. "Vad gör du här ute, Kaya?" Frågade han henne. Hon fnös till och utbrast lättsamt, "ser du inte att jag solar?!" Arthur fick en rynka mellan ögonbrynen samtidigt som han kisade mot den smala strimman av sol i horisonten, vilken om bara några minuter skulle vara borta. "Jag tar in det sista av dagen," började hon förklara, "och så var det för mycket folk där inne," hon kollade bak mot huset. Med ett nyvunnet mod av den lilla mängd alkohol han hade i kroppen satte han sig bredvid Kaya, hon erbjöd honom det sista av bakelsen och efteråt började de prata helt naturligt, skrattade åt deras kompisar som ibland vinglade sig ut i trädgården och slog vad om hur lång tid det skulle ta för dem att snubbla på de lite ojämna stenplattorna.

De var varandras motsatser och passade som två pusselbitar ihop perfekt. Han var tillbakadragen medan hon kunde lyfta stämningen i ett rum bara av att gå in i det, det de hade gemensamt var deras stora drömmar och målen med livet. De flyttade till en lägenhet närmre London, Arthur skulle studera på filmskolan medan Kaya hade som mål att utveckla jordbruket i Lesotho där hennes mammas släkt kom ifrån, och därför ville bli agronom. Några år senare kom hon en god bit på vägen då hon fick ett uppdrag från ett av de förenta nationernas organ, ett uppdrag som kunde föra henne närmre Sydafrika. Det firade både hon och Arthur genom att äta på en av Londons finaste restauranger. Samma kväll friade han till henne. Hon sa ja.

Kayas dröm efter ett jobb i Sydafrika fick ett abrupt slut när hon upptäckte att hon var med barn. Allt sitt fokus vände hon till barnet hon bar på, och tanken på att flytta från den plats hon och Arthur hade gjort till ett hem skrämde henne.

Amelia ärvde sin mors bärnstensfärgade ögon. Den lilla flickan fick sitt namn efter sin mormor – Amahle – vilket på zulu perfekt beskrev hennes skönhet. Arthur ramade stolt in det första fotot som han tog på sin dotter i en avdammad guldram och ställde den på det lilla sidobordet i vardagsrummet.

En gråmulen måndag morgon vaknade den lilla familjen upp, Arthur och Kaya trötta efter Amelias femårsfirande, men dottern överlycklig över att få visa upp en av sina nya tröjor som hon fått då alla gått hem från kalaset, för sin bästa vän på förskolan. Hennes glädje smittade av sig på hennes föräldrar som motvilligt drog sig upp ur sängen. Kaya gjorde som vanligt frukost åt dem tre medan Arthur klädde på sig, i farten åt han en macka och skyndade sig till dörren där Amelia väntade med armarna i kors och rynkade ögonbryn.

"Du måste ha lite tålamod," sa han och rufsade om flickans hår. Med skuttliknade steg sprang hon till bilen och satte sig på passagerarsidan. Det var tidigt på morgonen och de flesta var påväg till jobbet. Arthur körde vant ut på den trafikerade vägen, de skulle som vanligt bara köra några hundra meter innan de kunde svänga av på en lugnare väg till förskolan. Precis vid avfarten körde en lastbil in i dem bakifrån, vilket fick personbilen att vältra ned i diket. Passagerarsidan tog emot den största stöten och airbagarna smällde kraftigt på dem båda; Amelia blev medvetslös.