Novellsamling

Snögloben

Grossisthandlare Johnssons fru såg genom det stora skyltfönstret den späda pojken gå på den stenlagda gatan. Det var många minusgrader ute och vackra mönster av frost prydde de färgglada affärernas skyltfönster längs gågatan. Hon stod på en pall och packade upp varor på den högsta hyllan samtidigt som hon diskret sneglade på pojken som stannat framför leksaksaffären mitt emot. Han stod i ett par slitna kängor som var några storlekar för stora och kollade storögt på de många leksakerna på andra sidan glasrutan. Leksaksaffären drevs av den bistre Ahlén vars djupa rynka mellan ögonen skrämde iväg de flesta av barnen, han hade också ett hett temperament, något han fick utlopp för varje gång någon råkade välta eller ställa tillbaka en leksak på fel plats. Inne gick föräldrar febrilt omkring och letade efter den perfekta leksaken att ge till sina barn. Skyltfönstrets botten var täckt av ett puder som skulle illustrera snö, det var dekorerat med flera nallar, spel och ett tåg som åkte runt i en slingrande bana genom en tomteby som byggts upp. I mitten stod en speldosa med en ballerina, och bredvid den fanns det en liten snöglob undangömd bakom ett av gosedjurens ben.

Pojken var den yngsta av tre barn, alla pojkar, och hans familj hade drabbats hårt när deras fars ena ben hade klämts mellan två stockar på sågverket han jobbade på. Det var i början av oktober och han kunde fortfarande inte stödja sig på benet, därav en förlorad inkomstkälla. Deras mor, som var en sömmerska, kämpade för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att det alltid skulle finnas mat på bordet åt hennes hungriga söner. De kunde redan innan inte spendera pengarna på nya kläder, än mindre nu, därav de ärvda skorna som gav pojken skavsår, de slitna jeansen och den lite avigt stickade tröjan. De äldre bröderna letade förgäves efter jobb, men ingen hade råd att anställa fler på grund av den dåliga ekonomin som landet drabbats av. Det enda de för tillfället dög till var att tälja vackra figurer och snickra ihop stadiga möbler. Trots deras talang med virke såldes det för mycket mindre än deras egentliga värde.

Fru Johnsson tyckte synd om den stackars pojken som verkade drömma sig bort till en värld fylld av leksaker, och hon insåg inte att hon hade stått och stirrat på honom förrän en kund bad om hjälp med att nå en av varorna som hon höll på att packa upp. När hon på kvällen var påväg hem efter att ha släckt och låst affären, insåg hon hur dystert det var ute. Det var mitten av december, mörkt och kallt, men ingen snö hade ännu kommit. Varje morgon såg det ut som att det äntligen hade snöat eftersom gräset var täckt av frost som tillkommit under den kalla natten. Marken var stenhård att gå på och hon var tvungen att se upp för isfläckarna som var utspridda i ojämnheterna på gatan.

Hon kysste sin man på kinden när hon kom hem in i värmen och drog in doften av potatisgratängen och det örtmarinerade köttet som spred sig ut från köket. Herr Johnsson hade med åren överlämnat mer ansvar för affären till sin hustru och gladeligen tagit på sig de mer kvinnliga hushållsuppgifterna. Båda var glada över en lugn kväll i tystnad då de endast behövde säga något enstaka ord till varandra, för imorgon skulle ljuden svämma över. Likt åren dessförinnan var julmarknaden den dag då nästan hela stadens invånare var på glatt humör, de sjöng med i julsångerna som kören doade, och pratade högljutt med vännerna som de inte träffar lika ofta. Det varma ljuset från affärerna lockade folk att gå in och värma sig från kylan ute på gågatan, vilket ledde till trängsel i de redan smala gångarna och många röster som ekade på grund av det höga taket.

Lika tidigt som hon gjorde iordning i affären såg hon de som skulle sälja på torget, det var allt från renkorvar till stickade strumpor som människorna antingen bar i korgar, eller lådor som drogs på slädar. Under dagen var det ett väldigt springande för alla i affärerna, och fru Johnsson var glad över att hon i höstas hade anställt två ungdomar som kunde göra de mest ansträngande uppgifterna. Själv kunde hon sitta i kassan eller i lugn och ro gå runt och prata med sina kunder. När den sista kunden var ute och alla lamporna var släckta drog hon upp halsduken till näsan och gick ut på gatan. Fru Johnsson kom oftast hem med huvudvärk dagar som denna och hon kunde svagt känna trycket byggas upp vid tinningarna, men det hjälpte lite att det är den dag då hon säljer som allra mest.

"Men varför är du ute såhär dags? Du borde vara inne i värmen," utbrast fru Johnsson när gatlampan utanför hennes affär sken på den taniga pojken. Han darrade av kyla och hans läppar var alldeles blåa. Hennes modershjärta högg till vid åsynen av det förfrusna barnet, han hade nog varit utomhus långt innan solen först visat sig, långt innan hon själv var uppe. Av automatik tog hon av sig de stickade vantarna och mössan och räckte dem till honom. "Ta på dig de här och så följer jag med dig hem." När pojken hade fullt sjå att ta på sig de varma plaggen passade fru Johnsson på att bära den halvfulla korgen med täljda tomtar och djur som inte hade blivit sålda.

"Hur mycket ska du ha för två av de där gulliga renarna?" Frågade hon när de stod vid grinden till pojkens lägenhetshus, och pekade på djuren i korgen. "Tyvärr kan jag bara sälja den ena fru Johnsson, den andra har brutit benet," han tog upp den trebenta renen och pekade på där frambenet saknades.

"Nå, vad sägs om att jag kommer förbi imorgon eftermiddag med en korg full med julmat till din familj, i utbyte mot att någon av dina äldre bröder täljer en ny? Vi vill ju inte att någon av renarna ska bli ensam, eller hur?" Pojken nickade ivrigt, lyfte upp korgen och gick mot dörren.

Fru Johnsson var exalterad över morgondagen, hon planerade vad för godsaker hon skulle lägga i, men det var någonting som fattades. På morgonen insåg hon vad hon hade missat, den stora nallebjörnen i herr Ahléns skyltfönster som pojken hade stått och stirrat på för två dagar sedan. Den björnen skulle bli en perfekt julklapp tänkte hon, och knackade bestämt på herr Ahléns affär innan hon skulle öppna sin.

Pojkens mors ögon lystes upp vid synen av den flätade korgen med godsaker i, men trots den stora nallebjörnen pojken fick inslaget i rött papper nådde hans leende inte ända upp till ögonen. Efter en knuff i ryggen från sin mor tackade han artigt för julklappen och kollade blygt upp genom sina långa ögonfransar. Gosedjuret hade varit enkelt att byta sig till eftersom hon visste herr Ahléns svaghet för rostade mandlar, och herr Johnsson hade veckan innan gjort en så stor sats att det skulle räcka till efter nyår.

När affären låstes för sista gången det året drog fru Johnsson en lättnandes suck, hon såg fram emot en lugn jul med sin man och några lediga dagar innan de skulle öppna igen när det nya året börjat.

Hon vaknade tidigt på julaftonsmorgonen, något som var konstigt då hon aldrig vaknar innan klockan tio de dagar hon är ledig. Det var trots allt julafton, och hon tänkte väcka sin man med frukost på sängen. Ljudlöst rullade hon av sängen, satte på sig tofflorna för att golvets kyla inte skulle tränga in, och svepte sin gräddvita morgonrock om sig. Vintermånaderna förde med sig ett eländigt mörker, och om inte golvklockan i ek som stod i vardagsrummet hade visarna på sju skulle fru Johnsson trott att det fortfarande var natt. Vardagsrummet var det enda rum som till viss del var upplyst, julgranens elektriska ljus spred ett mysigt sken och reflekterades i de stora röda julgranskulorna. Hon ställde sig vid fönstret och kollade på gatan utanför, det var nästan omöjligt att se ut genom fönstret på grund av mörkret och snön som snabbt föll ned i stora flingor. För en sekund var hon glad över att det tillslut blev en vit jul, men när hon såg det tjocka täcket som hittills kommit blev hon orolig att hennes man skulle slita ut sin rygg av den tunga skottningen han hade framför sig.

Genom irrvarvet av virvlande snöflingor såg hon en bekant liten skugga ila omkring. I skenet från gatlyktan stannade den späda pojken. Hans kinder var rosiga och ett stort leende spred spred över ansiktet då han kollade upp mot himmelen. Det var inte på grund av elementet hon stod vid som fru Johnsson blev varm i hela kroppen, utan av åsynen av det lyckliga barnansiktet. Hon kunde nästan svära på att hon hörde det gälla skrattet från hans mun. Det var inte det mjuka gosedjuret pojken önskade sig i julklapp, det var att den lilla staden skulle täckas av snö likt staden i den lilla snögloben.