Lie With Style(s) H.S

Kapitel 1

"Du kan inte mena allvar?" Jag blängde misstroget på min chef som lugnt satt i sin kontorsstol med fötterna vilandes på skrivbordet. "Har aldrig varit seriösare i hela mitt liv." svarade hon med ett snett leende. Jag fortsatte blänga på henne och när hon inte sa något kastade jag förstrött en blick ner på kontraktet jag höll i händerna. "Kontraktet är skrivet så det ska ge dig så mycket fördelar som möjligt, det är ju trots allt gjort för att ge dig publicitet." lirkade hon. Jag rynkade på näsan och fnös. "Och för att få Harry att sluta se ut som en deprimerad suput." muttade jag lågt. "Seså, ryck upp dig!" sa hon och viftade med ena handen. "Det är inte bara tråkiga saker vet du, du får en rejäl löneförhöjning, en egen lägenhet och allt du kan tänkas behöva i klädväg kommer ordnas för dig!" Jag skakade uppgivet på huvudet. Jag visste lika väl som hon att jag inte skulle kunna tacka nej, jag behövde de extra pengarna. Det gällde ju bara ett år. Hur jobbigt kunde det bli egentligen? Jag kastade en sista blick på min chef som satt där med glasögonen på näsan och ett belåtet uttryck i ansiktet. Med en suck såg jag mig om efter en penna.

Efter det korta mötet med min chef var det dags att träffa killarna i bandet och däri min nya pojkvän. "Pojkvän". Att bara höra det ordet fick det att vända sig i magen. Jag hade inte direkt haft tur med killar, mitt senaste förhållande hade varit en katastrof. Lucas hade varit en ängel när jag först träffade honom, min absoluta drömkille. Men när vi hade varit tillsammans i en dryg månad så kom det första slaget. Efter det kunde han lappa till mig för minsta lilla, som att jag brände vid maten eller tappade något i golvet. Det hann gå så långt att jag hamnade på akuten innan jag förstod att jag behövde lämna honom. Efter det förhållandet hade jag inte vågat närma mig killar på ett intimt plan och nu skulle jag bara kastas rätt in i det med huvudet före. Dock skulle ju detta inte bli som ett riktigt förhållande, inga känslor inblandade. Detta skulle vara ett ytligt förhållande för att visa pressen att Harry kunde uppföra sig och för att hjälpa min sångkarriär. Jag kunde bara hoppas att det skulle hjälpa.

Nu hade jag och min chef kommit fram till en dörr som ledde in till byggnadens konferensrum där bandet skulle vara. Min chef, Sophie, kastade en blick på mig. "Är du redo?". Jag tog ett djupt andetag och nickade. Hon öppnade dörren och vi klev in. En bit bort satt en hög killar i en soffa och i en fåtölj bredvid soffan satt en lång, gänglig figur med bruna lockar och en bandana knuten runt huvudet. Sophie harklade sig och ett par gröna ögon tittade upp på mig med en blandning av nyfikenhet och irritation. Jag såg in i dem för en sekund och kände att mina kinder började hetta och min puls ökade men kom på mig själv och slog snabbt bort blicken igen, smått irriterad på mig själv. Jag FÅR inte tycka om en sådan kille. En brunhårig kvinna med ett par runda glasögon vilades på hjässan reste sig upp ur sin fåtölj. Hon log och räckte ut sin hand mot mig. "Hi, I'm Gwen, the boys's councellor." Jag log tillbaka så gott jag kunde och skakade hennes hand. "Iris." svarade jag kort. "Nice to meet you Iris, this is One Direction!" log hon och gjorde en gest emot killarna i soffan och Harry som satt bredvid. "Introduce yourselves guys!" manade hon. Killarna i soffan reste sig medans Harry satt kvar i sin fåtölj. Den förste som presenterade sig var halvlång med brunblont hår och lätt skäggstubb. "I'm Liam, nice to meet you!" han skakade min hand och jag log. "Nice to meet you too Liam, I'm Iris." Efter honom kom en lite kort, ljusblond kille med ett brett leende på läpparna. Jag räckte fram handen och skakade hans. "Iris." sa jag och hans leende blev om möjligt ännu bredare. "Niall, Harry's lucky to get such a pretty girl!" sa han och blinkade med ena ögat. Jag kände rodnaden stiga på kinderna och i ögonvrån kunde jag se Harry himla med ögonen. Jag ignorerade honom och hälsade snabbt på den sista som visade sig heta Louis.

När jag hade hälsat på de tre killarna satt Harry fortfarande kvar i sin fåtölj med mobilen framför näsan och Gwen harklade sig lite irriterat. Harry reagerade inte och Gwen fick harkla sig en gång till, högre denna gången. Harry tittade upp med en förströdd blick på Gwen som nickade menande åt mitt håll. Han tittade på mig och till sist förstod han. "Oh right. I'm Harry, and you're Iris." sa han och vände sedan direkt ner blicken i mobilen igen. De andra killarna tittade misstroget på honom och jag hörde Niall viska något i stil med: "Not akward at all..." med sin starka irländska dialekt. Jag suckade tungt med en blick på min så kallade pojkvän. Hur ska jag stå ut med honom i ett helt år?

A:N
Kommentera gärna vad ni tyckte och om ni vill ha mer! Ska iallafall försöka få ut ett kapitel till snart så man kommer in i historien lite bättre... :)))