Ett leende förändrade allt

Del 1

Anastasias perspektiv*

Väckarklockan ringde. Jag stängde av den. Jag gnuggade mig i ögonen och såg mig omkring. Flyttkartonger överallt. Vi flyttade hit igår kväll och det ändå som finns är 3 sängar och flyttkartonger. Jag blundade, jag var så himla trött.
-Eyy, syrran vakna! Skrek min lillebror Emil och skakade mig.
-Jag är faktiskt vaken! Svarade jag surt.
Jag satte mig upp och började hålla på med mobilen. Jag hade fått 5 kik.
Alla var från min Bästavän. "Jag saknar dig❤️" "Hur ska jag klara mig utan dig?😭❤️" ungefär så stod det på dom. Först log jag, men inte sedan. Hur ska jag klara mig utan henne?
Sista skoldagen grät hon och jag hela dagen. Min fina Alice, hur ska jag klara mig?!?
Jag fällde en tår som sakta åkte ner för min kind. Men när jag väl börjat, så kan jag inte sluta. Tårarna rinner ner.
Jag torkar bort dom och väljer kläder. Jag väljer shorts och ett vitt linne. Sedan går jag ner och rotar efter frukost. I kylboxen som vi använder så länge har vi bara smör och mjölk. Jag tar fram smöret och rotar fram mackorna. Jag börjar tugga. Jag kan verkligen inte fatta att jag inte kommer gå i samma klass som Alice,. Hoppas att hon inte glömmer mig, jag kommer iallafall aldrig glömma henne. Äsch, så tänkte man när man va liten. Såklart hon inte glömmer mig.. Eller?
Jag går till badrummet. Tittar mig i seglen. En liten brunett med gröna ögon, skitful faktiskt.
-ANA, SKYNDA DIG JAG ÄR REDAN KLAR! Skriker Emil.
Oh shit, är han redan klar?!?
-JAG KOMMER! Skriker jag tillbaka.
Jag sminkar mig ganska slarvigt och borstar tänderna. Sedan springer jag ner till hallen.
-HEJDÅ MAMMA! Skriker vi. Hon har sovmorgon idag, för hon börjar inte förens klockan 2.
-Hejdå. Hör vi någon säga tyst.
Vi gick ut, och börja gå mot vår nya skola.
Vi bor ganska nära så det tar bara ca 5-10 minuter att gå dit.
Jag ser skolan och börjar springa.
-Emil, jag drar nu. Hejdå!
-Hejdå ana.
Jag kommer precis i tid innan det ringer in.
Sedan så hänger jag av mig min jacka och tar av mig mina skor.
Efter det går jag in i klassrummet. Alla har redan hunnit in och tittar på mig.
-Ja, allihopa detta är Anastasia. Anastasia, kan du komma och berätta lite om dig själv? Frågade läraren.
-Ja, Jag heter Anastasia men kalla mig för Ana. Jag bodde på Öland men flyttade hit för mamma hade fått ett jobb. Min pappa dog i en kryssning när jag var 5. Jag har en lillebror som heter Emil, han är 1 år yngre än mig. På fritiden brukar jag för set mesta spela fotboll.
-Har ni frågor till Ana? Frågade läraren.
Alla skakade på huvudet. Förutom en kille.
-Ja, Leo?
-Är du singel? Frågade han.
Jag skrattade till.
-Hahaha ja. Sa jag.
-Okej, Iallafall Anastasia så heter jag Mia. Sa läraren.
-Men du kan sätta dig bredvid Leo. Sa hon.
Jag satte mig bredvid honom.
-Tja snygging. Sa han.
-Ehh, Hej på dig. Svarade jag.
-Okej, vi ska börja med matte. Sa Mia.
Alla suckade. Jag är inte den bästa på matte men det är ändå lite kul.
Lektionen går snabbt och äntligen är det dags för rast. Folk står runtomkring mig och ställer massa frågor. Och redan nu så har jag massa vänner. Jag kollar bort mot våra skåp. Samtidigt så ser jag en kille. Han vänder sig om och ler. Jag blev varm i hela kroppen. Jag blev så varm så jag var tvungen att gå ut för att få kall luft. Killen hade ganska fluffigt hår, det var supergulligt. Äsch, varför tänka på honom?
-Ana, kom jag ska visa dig runt! Ropade min nye vän Emma.
-Jag kommer! Ropade jag.

----

Första kapitlet! Det sög, I know that. Aja rösta, kommentera och följ❤️❤️