Ibland är det bästa sättet att berätta sanningen att ljuga.
Aline Blake har nu överlevt sitt första år på Mystic. Ett år med prövningar så svåra att det fortfarande är ofattbart. Hon har både förlorat och funnit vänner, samtidigt som hon har kämpat...
Den kyliga vintersolen sken högt över den lilla byn, den var orsaken till de glada skratten som hördes vart man än gick. Stadens marknadsplats hade dekorerats med vilken utsmyckning stadsfolket än hade, vilket gjorde att montrarna missmatchade med snöflingor, renar och till och med små pepparkakor. Men på något sätt skapade missmatchningen en perfekt julkänsla, den där hemtrevliga sorten. Simon kom ihåg att han gått nerför vägarna med sin mamma och pappa. Han måste ha varit fyra år gammal, för han visste att Aline fortfarande inte var född. Detta var ett av de få tillfällen han haft enbart med sina föräldrar. Han kom ihåg det som en ganska tyst och fredlig tid. Det var trevligt att få återuppleva den tiden igen. Tiden innan allt gick fel. Inte för att han klandrade sin syster för att vara anledningen till att han kom att vara i detta tillstånd. Det gjorde han absolut inte. Det var han själv som hade gömt sina besvär från sin familj, från sina vänner på Mystic. Mest av allt ångrade han att han gömt det från Aline. Hon hade verkligen blivit hårdast påverkad, djupast. I minnet såg Simon sitt fyraåriga-jag gå bredvid hans föräldrar, hans händer i deras. De var på väg mot fru Henriettas monter, där hon sålde den godaste citron- och rabarbertårtan, där den hemliga ingrediensen som gjorde tårtorna så spektakulärt läckra var ett stänk av den sötaste vaniljen i marängen. Såklart var det inte meningen att Simon skulle veta det. Men fru Henrietta var hans farmor, likaså hans pappas lärare i bakning, så hon kunde inte hålla sin hemlighet ifrån Simon. Han hade bett för mycket. Han hade varit ett väldigt bönfallande barn. Det kanske var en av anledningarna till att han inte hade berättat för någon om sina bekymmer. Han hade varit ett så irriterande barn att han inte ville tvinga sina föräldrar att lyssna på hans tankar längre. Han hade aldrig velat att någon skulle veta vad som försiggick i hans huvud. Hans förmåga måste ha blivit förvirrad av det, eftersom dess enda syfte var att se vad som var meningen att hända i ens liv. Hans egna tankar om att vara en börda hade gjort att den tagit kontroll över honom. Den hade skyddat honom. Eller det var iallafall vad den trodde.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
