Den dolda rosen

Kapitel 2

När jag väl lyckas ta mig ner till den stora balsalen möts jag av det fantastiska jobbet som personalen gjort. Diamanterna skimrar i ljuskronorna som tusentals stjärnor och marmorgolvet är så pass rent att jag kan se min egen spegelbild i det. Tjänstefolket har hängt upp olika färger av serpentiner på väggarna och mitt emot de tre tronerna står ett långt bord med en mjölkvit bordsduk. Det är framdukat med all möjlig sorts mat. Sallad, frukter, efterrätter, stuvning, vin, mjöd och annat som får det att vattnas i munnen.

Men ingen äter. Det är inte dags för det än. Musikerna spelar fiol och banjo i lugn takt. De är klädda i de finaste plagg av sammet i silver och guld. Precis som alla andra i salen har de masker för övre halvan av ansiktet. Reflexmässigt ser jag till att min egen mask sitter tillrätta. Jag vill inte att någon ska känna igen mig. Ikväll vill jag inte vara den högt omtalade prinsessan. Jag vill endast vara en flicka utan rättigheter och ansvar. Utan att behöva oroa mig för vad de där männen ska svara. En klump bildas i magen och illamåendet stiger i kroppen. Tänk om de faktiskt säger ja?

Trots att ingen kan se mitt ansikte, kommer några få känna igen mig. Jag vet att Keaton definitivt kommer göra det. Han skulle aldrig tappa bort mig även om han så ville. Klänningen jag har på mig är bar om axlarna och går ut en bit under midjan. På min ena hand sitter en smaragdblå handske som räcker upp till armbågen. Korsetten sitter så hårt och stramt att min andning är kort och snabb. Helst av allt skulle jag inte vela ha den, men det skulle aldrig komma på fråga. Däremot, trots mammas protester, är den något mer diskret än vad mina plagg annars brukar vara.

Jag fortsätter gå genom salen och de dansande människorna. Några hälsar på mig, eller ger mig uppmuntrande leenden. En betjänt bjuder mig på vitt vin, men jag tackar nej. Han ser genast att det är jag, prinsessan och säger inget om det. Alla har blivit befallda att låta mig ha en kväll utan extra uppmärksamhet. Vissa har svårt för det och verkar tro att jag kommer straffa dem om de faktiskt låter mig behandlas som en annan person än prinsessan, trots befallningen. Långt bort i salen får jag syn på mamma och pappa. De är de enda personerna som inte bär masker.

För säkerhetens skull har de satt dubbel styrka av vakter i hela slottet. Med tanke på att det är en stor bal, och folk från alla fem kungadömen kommer och hälsar på, måste säkerheten stärkas så mycket det bara går. De pratar med tre vakter och pappa pekar runt i rummet. Antagligen förklarar han för dem exakt vart de ska stå ikväll.

"Milady." Hörs en röst bakom mig och jag snor runt i en klumpig gest som inte är lika graciös som min mamma kanske velat. Mitt emot mig står Keaton. Han har ett glas rött vin i handen och ler åt mig. "Lika strålande som vanligt."

Om det inte vore så mycket folk runt om kring oss hade jag slagit honom på axeln. Att kalla mig för Milady är det värsta han kan göra, när han vet att jag avskyr det. Dessutom är det värre när han pratar med mig som om jag vore tusen gånger viktigare än honom. Jag lägger band på mig själv och försöker bete mig så uppfostrat som möjligt. Ändå kan jag inte hjälpa att sträcka ut tungan åt honom, precis så som jag gjorde mot hans häst.

"Stallpojke." säger jag med en högt allvarlig röst. Att härma min egen mor har jag blivit expert på de senaste åren. "Ska inte du ta hand dina sysslor, hellre än att vara på denna bal? Vet du inte att endast högt uppsatta familjer får komma in hit?"

Han har också på sig sin mask, och de brungröna ögonen lyser igenom de små hålen. Hans leende är mycket retsamt.

"Jag kan inte förstå att du beordrade hela sällskapet att bära mask bara för att ingen ska känna igen dig." säger han och skakar på huvudet.

"Shh!" Jag sätter pekfingret framför mina rödmålade läppar. "Någon kan höra dig."

Jag är väl medveten om mina föräldrars blickar i nacken. Och vart än de tittar, tittar även gästerna. Det skulle inte göra mig förvånad om plötsligt alla börjar stirra på mig. Keaton och jag fortsätter småprata. Han dricker allt mer och mer, medan jag håller mig borta från allt som inte är vatten. Jag har aldrig tyckt om smaken av alkohol. Tillslut är han så fnittrig och löjlig att han får för sig att börja dansa. Den Keaton jag känner dansar aldrig. Hellre skulle han skära av sin egna tunga och avliva sina älskade hästar.