Den dolda rosen

Kapitel 3

Morgonen efter balen är händelsen med skrinet som bortglömt. Enligt Keaton, som jag stöter på ute på slottsgården, ligger allt fokus på mig hos personalen. De pratar om mig, och den mystiska mannen jag sågs dansa med. Alla är nyfikna på vem han var eftersom de aldrig sett prinsessan dansa med någon förut. Tydligen hade mamma sagt till alla som jobbade på slottet vem av alla personer i mask jag var, för min egen säkerhet.

"Meningen var ju att ingen skulle veta vem jag var." muttrar jag och sparkar de blöta gruset under skorna, känner mig en aning lurad. Jag visste att några skulle känna igen mig, men absolut inte alla av de anställda.

"Åh, kom igen Caitlin. Det gör väl inget? Gästerna visste ju ingenting."

Det är ju sant. Ingen av besökarna visste någonting. Jo, en. Hur? Jag skakar på huvudet åt mig själv, försöker låta bli att grubbla.

"Förresten bör du nog ha tankarna på annat håll." säger han efter en stunds tystnad och ser obekvämt på mig när vi fortsätter gå genom trädgården. "Är det sant att du ska gifta dig?"

Jag biter ihop käkarna och ger honom en så kall blick att den kan få vem som helst att rysa. "Keaton, om du någonsin frågar det där igen dödar jag dig!"

Men faktum är att jag är riktigt rädd för vad de utvalda männen ska svara. Breven kommer idag eller imorgon, och jag andas ut för varje sekund som går utan att vi får något svar. Till och med när jag och Keaton gått färdigt och jag hunnit bli ensam kan jag inte sluta tänka på det. Tjänarna är i full gång med att städa undan efter gårdagen och efter mina urtrista lektioner stänger jag in mig på rummet och öppnar min lilla anteckningsbok som ligger gömd under kudden, trots att jag vet att Annabelle kan hitta den. Men jag litar på henne. Hon skulle aldrig läsa något prinsessan har skrivit i rädsla om att få sitt huvud avhuggit tack vare mamma.

Jag läser igenom det jag skrev igår natt efter balen:

Det är en aning misstänksamt. Att jag stöter på den där mannen som vägrar säga vem han är, och samtidigt sker det ett inbrott. Om det är ett sammanträffade? Knappast. Han måste ha något med det här att göra. Jag menar, han är ju redan mystisk så det räcker! Den där glimten i ögonen, flinet, uttrycket han fick när jag frågade vem han var... Var kommer han ifrån? Jag minns honom fortfarande alldeles tydligt. Blont hår. Vackra ögon. Markerad käklinje. Herregud. Jag tror festen gjort mig alldeles utmattad. Jag kan inte ens tänka klart.

Framåt eftermiddagen kommer Annabelle in till mig för att hjälpa mig städa. Jag har redan sagt att hon inte behöver, men det viftar hon bara undan. Idag verkar hon väldigt glad. Trots att hon rent av var skräckslagen igår kväll. Men när jag får reda på varför hon är på så strålande humör blir jag argare än ett åskmoln.

"Det ska bli så roligt att du ska gifta dig!" säger hon och slår ihop med händerna. "Jag är så glad för din skull!"

"Jag ska inte gifta mig! Då rymmer jag iväg."

"Men vill du inte ha barn? En familj?"

"Aldrig i livet. Allt barn gör är att skrika och tjuta."

Hon säger inget mer då hon vet att det vore väldigt oartigt av henne. I ögonvrån ser jag däremot hur hon skakar på huvudet, håller inte med mig. Till min lättnad bestämmer hon sig för att byta samtalsämne. Det blonda håret är uppsatt i en hög knut och hon ser oerhört söt ut när hon vänder blicken mot mig.

"Vem tror du tog skrinet, ers majestät?"

"Ingen aning." Jag puffar till en av mina kuddar och slänger den på sängen. "Men tro mig, det ska jag ta reda på."