En så kallad ängel (hiatus)

Ett skrikande skåp

   "Hörni, kolla in det här!", hörde jag Daniel säga bakom mig. Fast, precis som alltid, hjälpte inte förvarningen.

   Jag ryckte till när han spetsade min rygg med sin blyertspenna. För elfte jävla gången den här lektionen. Daniel och hans polare skrockade roat bakom mig, även det för elfte gången den här lektionen. Jag orkade inte ens vända mig om något mer, än mindre be dem att lägga av. Med åren har jag lärt mig att de babianluktande valnötshjärnorna inte förstår innebörden av begreppet "sluta", eller någon av alla dess synonymer.

   Bara någon minut efter det där sista pennhugget så utbrast vår mattelärare, Susanne Jansson, att lektionen var över. Det var tredje mattelektionen den veckan som jag lämnade utan något mer än kladd och skisser i skrivhäftet. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, däremot. Möjligtvis var det för att Susanne Jansson är den tråkigaste jävla läraren i Sverige, eller så berodde det på att jag hade en grupp skitstövlar - beväpnade med vassa pennor, sudd och linjaler - bakom mig. Det kvittade.

   Lektionen var i alla fall slut, det var vad jag brydde mig om. Jag väntade tills resten av klassen lämnat den kvava, stelt inredda lektionssalen innan jag själv ställde mig upp och gick.

   "Trevlig helg", mumlade jag med nedböjt huvud när jag gick förbi Susanne, som höll upp dörren för mig.

   "Detsamma", svarade hon, stelt och automatiserat. Precis som alltid. Ibland undrar jag om hon föddes med den hårda, karga blicken och sin hopsnörpta mun. Hon har aldrig sagt någonting om sina föräldrar, så jag antar att hon tråkat ihjäl dem eller någonting.

   Sverige rikes tråkigaste lärare slängde ivrigt igen dörren efter mig så fort jag kommit ut i korridoren. Det myllrade av folk som sprang fram och tillbaka till sina skåp och sedan skyndade sig ut ur skolan. Jag har flera gånger grubblat över hur omåttligt korkat det är att låta alla elever sluta samtidigt på fredagar. Det tar upp till fem minuter bara att komma fram till sitt skåp, och sedan minst lika många till för att kunna ta sig ut ur skolan. Precis som jag alltid brukar göra satte jag mig på en av bänkarna i korridoren och väntade tills de flesta hade gått innan jag gick bort till mitt skåp. Felicia, en tjej i min klass, gick precis som jag kom fram till mitt skåp. Sedan var jag helt ensam i korridoren.

   Jag spände handleden inför den frustrerande kampen som väntade mig i mina försök att vrida om nyckeln i mitt tröga lås. Precis som alltid på fredagar så kändes det som att en oändlig mängd tid gick åt till att komma in i skåpet. Egentligen tog det nog bara runt 30 sekunder, men det är i och för sig ganska lång tid bara för att få upp ett vanligt hänglås. Efter att låskolven motstridigt hoppat ur sin fasta position slängde jag in min mattebok i skåpet och tog min svarta axelväska.

   När jag kände den plötsliga knackningen på min axel ville jag nästan pissa på mig. Dock bet jag bara lite lätt irriterat ihop och vände mig om.

   "Vad fan vill du?", suckade jag, trött överraskat, när jag såg Evelina bakom mig. Daniels flickvän.

   "Nämen, varför så aggressiv?", undrade hon oskyldigt. "Jag som bara vill hälsa."

   "Jaså? Sist du 'bara hälsade' lämnade du mig, skrattandes, med min väskas innehåll utspritt över golvet - för att inte tala om allt vad du sade innan Daniel kom och sparkade ned mig."

   "Jo, jag vill be om ursäkt för det. Faktiskt för alla taskiga saker jag kallat dig, och allt taskigt jag fått Daniel att göra mot dig. Förlåt", hon kunde inte låta bli att fnissa till på slutet.

   "Dra åt helvete, Evelina", fräste jag till svar.

   Sedan hörde jag vad jag väntat på ända sedan jag känt knackningen på axeln. De klumpiga fotstegen i korridoren, från åtta klumpiga babianfötter.

   "Vad är det du säger till min flickvän, din jävla gris?", morrade Daniel när han kom klev igenom dörröppningen i mitten av korridoren och vände sig mot mig.