Vanessas perspektiv |
En hel vecka har gått sen konserten var. Varken jag eller Klara har gått till studion sen innan konserten. Så idag bestämde vi oss för att gå dit efter skolan.
Nu har jag min sista lektion, matte. Usch säger jag bara. Förjävligt. Så sneaky som möjligt lirkar jag upp min telefon ur bakfickan.
Skickat 14.47
Till: Klaraaaa aka bästavän<3
"Tja babe, när slutar du?"
Skickat 14.50
Från: Klaraaaa aka bästavän<3
"3!!! Du älskling?"
Skickat 14.51
Till: Klaraaaa aka bästavän<3
"10 över, men jag kommer till tunnelbanan så fort jag kan. Puss"
Jag låser mobilen och stoppar tillbaka den i bakfickan. Okej, 19 minuter kvar du klarar detta Vanessa. Kämpa, försöker jag intala mig själv samtidigt som jag räknar matte.
-
Så fort lektionen är slut springer jag till mitt skåp för att byta ut matteboken mot min väska som jag slänger över axeln innan jag springer vidare till tunnelbanan.
Nere på perongen står Klara med blicken fäst i sin mobil. Jag ropar på henne vilket får henne att rycka till. Hon tittar upp och när hon ser mig vinkar hon. Vi ger varandra en kram innan vi går på tunnelbanan som rullat in utan att vi märkt det.
Som vanligt har jag och Klara jätte mycket att snacka om. Vilket vi har varje gång vi ses. Eftersom vi inte går i samma skola träffas vi mest på helger. Vi har vart med varandra så länge jag kan minnas och vi tröttnar aldrig. Det är egentligen inte så konstigt att just vi två blev bästa vänner. Vi är väldigt lika varandra. Båda har skilda föräldrar, samma stil även när det gäller killar och musik. Vilket är skönt för jag vet att jag alltid kan ringa till Klara vare sig det är mitt i natten eller hon är på lektion. Hon skulle ändå alltid svara.
Tåget rullar sakta in på stationen vi ska av på. När dörrarna öppnas stiger vi av och går upp för rulltrapporna.
När vi kommer fram till killarnas studio är det, konstigt nog, inga andra där. Och det tar inte lång tid heller innan dörren in till studion öppnas och ut kommer Felix.
"Tjenare, Vanessa var det va?" Frågar Felix samtidigt som han ger mig en kram.
"Jaa vad kul att du kommer ihåg det" säger jag och skrattar lite. Felix bara rycker lite på axlarna.
"Och Klara?" Frågar han Klara och ger henne likaså en varm mysig kram. Hon nickar.
"Kan jag få ta en bild?" Frågar Klara blygt.
"Såklart" svarar Felix och ler in i kameran. Klara tackar efter att ha fått några kort.
"Vill du också ta en?" Frågar Felix mig.
"Såklart" svarar jag och tar fram mobilen. Det blev faktiskt riktigt bra bilder. En där båda ler, en där Felix pussar mig på kinden och en där vi gör duckface. Liksom Klara, tackar jag och stoppar tillbaka mobilen i bakfickan.
"Jag var precis påväg för att handla mat till oss, vill ni hänga med eller?" Frågar Felix och ler uppmuntrande.
"Jag måste tyvärr gå, men det var kul att träffas igen" säger Klara. Hon kramar om både mig och Felix innan hon vänder på traven.
Felix tittar väntansfullt på mig.
"Men jag kan följa med" svarar jag och börjar gå mot affären.
"Vill du berätta lite om dig själv?" Frågar Felix på vägen dit.
"Ja, varför inte? Du vet ju redan vad jag heter.." Börjar jag.
"Jag vet inte ditt efternamn" avbryter Felix med. Jag skrattar generat.
"Dahl. Vanessa Dahl. Jag har liksom ett långt förnamn och kort efternamn. Men min pappas första flickvän hette Vanessa och när jag föddes tyckte han att jag var lik henne. Då blev mamma sur tror jag, fast det var nog inte anledningen till att de skiljde sig när jag skulle börja i skolan"
"Aha, jag har faktiskt också skilda föräldrar" viker Felix in.
"Tro mig, jag vet". Istället för att bli rädd för att jag är värsta stalkern skrattar han bara. "Men jag har massa syskon också men jag orkar inte berätta om alla. Faktiskt inte nån just nu"
"Har du några talanger?" Frågar Felix som verkligen verkar nyfiken på mig.
"Nej tyvärr" svarar jag snabbt och kort. Jag börjar skratta. "Såklart jag har. Jag har faktiskt tänkt på det. Alla är väll bra på något. Det behöver inte vara något bra som man är bra på. Vissa är bra på att rita och andra är bra på att gå vilse"
"Men vad är dina talanger då?"
"Jag vet inte. Har väll inte upptäkt de än. Eller så är jag bara jävligt udda och har inga alls. Det vore hemskt eller hur?" Felix nickar. Sen skiner han upp.
"Jag vet något som du är bra på. Att prata" säger han. Jag kollar snett på honom.
"Förlåt men det där var jätte tråkigt. Andra är bra på att dansa, rita, fota, skådespela medan jag är bra på att prata"
"Men du sa ju själv att alla talanger inte är bra" säger han och knuffar mig lite i sidan för att försöka få mig att skratta. Det går inte men ler det gör jag. "Dessutom tycker jag att det är bra att vara bra på att prata. Det roligt speciellt när du pratar" tillägger han vilket får mig att rodna lätt. Samtidigt tittar jag frågande på honom.
"Varför då?" Undrar jag.
"Du säger intressanta saker. Jag gillar att lyssna på dig" svarar Felix och stannar upp eftersom att vi har kommit fram till affären. Jag blickar ner i marken. Ja, vafan svarar man på det?
"Jag antar väll att du har rätt. Även fast det var roligt att träffas måste jag sticka. Men vi får väll bara hoppas att båda vi har vart snälla så att inte karman hit us like a truck och gör så att vi aldrig mer träffas. För det vill du väll inte?"
"Absolut inte" säger Felix och drar bort en hårslinga från mitt ansikte. Jag blir helt varm i kroppen vid hans beröring.
Vi ger varandra en sista kram innan vi skils åt. Kramen är lång, mysig & trygg. Precis som den ska vara för i Felixs armar känner jag mig trygg.
-•-
3 votes & 1 kommentar minst för nästa kapitel <33
