Lily's perspektiv
Han har inte skrivit till mig, på tjugotvå dagar. Jag saknar hans ord. Jag har fått svaga minnen tillbaka av honom nu. Och då väljer han att inte skriva.
En notis från Twitter kommer upp på displayen. Jag låser upp mobilen.
enyalarsson: miss my cookie @lilyjosephine so much 😖🍪❤️
Jag ler. Jag och Enya har vart bästa vänner längre, men vi ses inte så ofta, eftersom hon är proffsdansare.
lilyjosephine: miss u to honeyboo 🍯❤️ @enyalarsson
Det knackar på min sovrumsdörr. "Kom in" säger jag och in genom dörren kommer min lillasyster Lola. "Lily? F-får jag vara här inne en s-stund?" säger hon tyst. "Såklart Lola, har det hänt något?" Lola har fått byta skola ett x antal gånger på grund av mobbning. Just nu, på den skolan hon går på, har vi inte märkt någon som mobbat henne, så vi tror och hoppas, att mobbningen är över nu. Hon har faktiskt fått några kompisar där. Men hennes självförtroende är i botten, hon vågar knappt prata med någon, förutom hennes familj. Det är hemskt att en 12 åring ska bli utsatt för sånt, och ännu värre att det började redan på förskolan.
"Ehm.. N-nej.. Det är b-bara att O-olivia och Zelin-na ska g-gå på någon k-konsert och jag u-undrade om j-jag kan följa m-med?" stammar hon. "För min del går det bra, men du måste fråga Cilla och Patrik först." Cilla och Patrik är våra fosterföräldrar. De kunde inte få barn själva så de tar hand om mig, Lola och vår yngsta syster Lana. "O-okej" säger hon och ler lite smått. "Lola?" Jag tittar undrande på henne. "Mm?" mumlar hon till svar. "Du trivs mycket bättre här, hos Cilla och Patrik va?" "Ja, mycket bättre än hos mamma och pappa" säger hon. "Bra" ler jag.
---
Denhär suger osv
