Louis och Eleanor

Kapitel 11

Louis lyfte undan mitt hår från nacken och jag kände kalla fingrar där. En smal kedja kopplades runt min hals och jag fingrade på berlocken. En röd stor ros. Han lät mitt hår falla och placerade sina läppar på sidan av min hals. Ett högt stön lämnade mina läppar.
*2 månader senare*
Illamåendet flammade upp och jag rusade till toan och höll upp håret. När jag var klar spolade jag och borstade tänderna för att få bort smaken i munnen. Vad hade precis hänt? Den senaste veckan hade jag spytt på morgonen, men sedan mått bra. Illamåendet hade försvunnit lika snabbt som det kommit.
***
"Eleanor, du måste prova den, den känns precis som din stil!" Skrek Perrie för att överrösta musiken. Vi var ute på shoppingtur och hade gått igenom typ 4 affärer utan att hitta något och hade gått in på Forever 21. Perrie var klädd i ett par jeans och en rosa tröja med en vit skinnjacka med nitar. Och hatt till för att vi inte skulle märkas. Jag och Louis hade aldrig gått ut med vårt förhållande och om jag och Perrie sågs tillsammans skulle det börja pratas.
Hon höll upp en svart jumpsuit med vita ränder på.
"Ja, det måste jag verkligen"
Jag tog emot den och la den över armen.
"Jag går och provar" sa jag. Efter att ha stängt dörren tog jag av mig jackan och blusen och byxorna. Jag hängde upp sakerna på en krok och frös till. Hur hade min mage blivit så tjock? Hade jag gått upp i vikt? Vilket var rätt konstigt eftersom att jag levt på sallad enda sedan jag och Louis bråkat. Jag kollade inte så ofta på min kropp, men putade min mage verkligen ut så mycket. Jag satte fingret på en bula som definitivt inte funnit där för en månad sedan. Polletten ramlade ner. Det oskyddade sexet, kräkningarna och magen. Kunde jag vara gravid? Andas in, ut. In, ut. Rummet började snurra och jag satte mig med huvudet mellan knäna. Mina tankar hade klarnat lite. Hur skulle jag göra? Tänk om jag var gravid? Jag behövde göra ett test och gå till en läkare. Ta inte ut något i förväg nu Eleanor!
"Hallå? El? Är du klar? Perries röst förde mig till verkligheten igen.
"Nej, jag är inte klar än" min röst lät hes. Mina fingrar drogs automatiskt till halsbandet och mina fingrar följde det varma silvret.
Jag reste på mig och drog på mig jumpsuiten. Den satt rätt bra och jag tog på mig mina vanliga kläder igen. Jag drog försiktigt fingrarna under ögonen för att torka bort sminket som kladdats ut av tårarna. Jag öppnade dörren och gick ut.
"Hur är det?" Sa Perries oroliga röst. Som den sanna vännen hon var såg hon direkt att någonting var fel.
Jag skakade på huvudet.
"Vi behöver gå till apoteket. Jag tror att jag är gravid."
Hon var tyst ett tag. Kön hade lett fram till kassan och jag la upp jumpsuiten och betalade. Kvinnan i kassan lämnade över växel och kvitto och vi gick därifrån. Den svala luften på Apoteket slog emot oss och jag gick stressat fram till hyllan med graviditetstest och tog tre stycken, alla från olika märken. Efter att jag hade betalat la jag snabbt ner dem i påsen. Kassörskan gav mig en medlidande blick, hon trodde förmodligen att jag var rädd för att min pojkvän skulle se.
Jag log mot henne och jag och Perrie styrde stegen mot hennes bil. Vi hade åtminstone 5 påsar var som vi dumpade i baksätet.
Vi hoppade in i bilen och körde iväg.
Jag hade flyttat tillbaka till min lägenhet, för att jag ville ha kvar den när vårat förhållande var så svagt.
Klackarna klapprade mot parketten när jag gick in i badrummet. Jag följde instruktionerna på alla tre. Det var bara att vänta i 10 minuter. Perrie hade försiktigt satt sig ner i soffan och satt och kollade oroligt på mig när jag gick fram och tillbaka i rummet.
"Varför tror du att du är gravid?"
Jag tog ett djupt andetag.
"För att vi hade oskyddat sex för typ 1 månad sedan, jag har spytt i en vecka och mina mage ser stor ut. Och jag har levt på sallad, vilket är rätt skumt."
Hon nickade och drog fingrarna genom håret.
"Jag vet inte vad jag ska göra om jag är gravid, våran relation är inte så stark, jag kan inte göra abort, och jag är 20 år"
"Men du får vänta och se, det kan vara något annat."
I 10 minuter satt jag som på nålar, väl medveten om att det här kan vara början på det viktigaste ögonblicket i mitt liv. Det lilla pipet skar i tystnaden och jag gick långsamt ut, ville inte veta svaret.
Till slut öppnade jag ögonen och tittade på den mätarna.
Positivt
Positivt
Positivt
Åh, nej. Chockat tog jag tag i testen och gick ut till Perrie. Hon reste sig nyfiket upp och tittade. Hennes ansikte speglade chock och rädsla. Jag började snyfta. Jag var bara 20 år och var redan gravid.
Jag la ner testen på soffbordet och Perrie omfamnade mig. Jag grät högt mot hennes axel. Hon strök mig över ryggen och viskade lugnande saker. Jag vet inte hur länge vi stod så, men till sist var mina tårar slut.
"Allt kommer att bli bra" viskade hon.
"Jag behöver tänka" Jag reste mig och började gå runt i rummet igen.
"Okej, det här är argumenten för barn. Det är mysigt, kan stärka våran relation, behöver inte göra abort. För abort:
Mycket jobb, inte tillräckligt stark relation, mycket ansvar. Men jag klarar inte av en abort. Jag menar, jag älskar henne redan... Jag ska behålla." Jag hade tänkt orden ett tag men nu när jag uttalade dem lät det så starkt. Och jag ville vara stark.
Klockan tickade och till slut var det dags för Pezz att gå.
"Tack för att du finns!" Jag kramade om henne.
"Du kommer att klara det, oavsett hur det går..." Och hon gick ut.
Jag gick runt och runt i rummet innan jag tog beslutet. Jag skulle åka till sjukhuset. Med stressade steg gick jag bort och tog min handväska, en skinnjacka och ett par solglasögon. Bilnyckeln låg redan i jackfickan.
***
Bilen saktade ner framför det stora sjukhuset. Jag klev in genom de stora glasdörrarna och mina klackar lät mot det hårda stengolvet.
"Eleanor Calder" En kvinna med tjockt afrohår steg fram. Hennes hy var jättebrun och kontrasten mellan den röda tröjan och håret var häftig. Vi gick in i ett sjukhusrum med brits.

"Jag heter Tanya Green. Du kan sätta dig där och ta av dig jackan." Hon pekade på britsen och sjönk själv ner i en skrivbordsstol. Jag gjorde som hon sa och satt snart och dinglade med benen, eller nästan.
"Du är här för att undersöka om du är gravid?"
"Ja, jag har redan gjort graviditetstest, men vill vara på den säkra sidan."
Hon nickade och antecknade något.
"Så, om du lägger dig ner och drar upp tröjan." Jag gjorde som hon sa. Hon tog en tub med något klet och började smörja på min mage. Det var kallt och väldigt geleigt. Hon torkade av händerna och körde fram en maskin och startade den. Min kropp skakade av spänning.
"Du är gravid" Det var en helt annan sak att höra det från en barnmorska än att se på ett test.
"Här är hjärtat. Ett friskt och välmående barn. "
Tårar av lättnad rann nerför mina kinder. Tanya räckte mig en näsduk.
****
Efter undersökningen hade hon frågat om jag ville göra ett faderstest, men jag sa nej. Jag var säker på att det var Louis. Jag hade fått en broschyr, ett informationspapper och en tid till nästa möte. Jag parkerade bilen på parkeringen och blev medveten om hur mörkt det var ute. Klockan måste vara minst 18. Med snabba steg gick jag uppför trappan och låste upp dörren, innan jag låste den. Jag tog upp mobilen och smsade Perrie.
'Bekräftat av barnmorskan. Jag är gravid'
Jag väntade inte på något svar utan ringde till den som egentligen skulle blivit informerad först. Louis.
Några signaler senare svarade han.
"Hej babe"
"Hej" min röst skar sig.
"Älskling, är allt okej?"
"Nej, kan du komma över?" Min röst lät helt sprucken.
"Ja, jag skyndar mig"
Om tio minuter skulle han vara här. Med snabba steg gick jag in i badrummet och torkade bort allt smink jag hade på mig.
**
Osminkad, med håret i en bulle, iklädd myskläder satt jag och försökte säga vad jag skulle säga. Louis såg nästan helt vansinnig ut.
"Men, Eleanor vad är det?" Han la försiktigt armarna om mig.
"Jag är gravid" Jag kände hur han stelnade till.
"Hur långt?"
"12 veckor"
Han drog sig långsamt ur omfamningen.
Jag kunde se att han tänkte igenom vad jag sagt.
Det brast för honom.
"Jag klarar det inte El, jag gör slut" med de orden sagda rusade han till dörren och slängde igen den. Jag satt ensam i soffan, med tårarna rinnandes och strök med handen över magen.
"Vi klarar det här, gumman"