Brevvänner | O.E

Kapitel 18

Oscars perspektiv

Jag kliver ur bilen och knackar på. Jag hör hur nån kommer och öppnar. Det är katia

- hej,

-hej, Hon är där uppe, säger katia

-okej

-AGNES, kom ner!!! Skriker katia

Jag ser hur hon kommer ner för trappen i en svart klänning och ett stort leende. Hon är jättevacker.

När hon tagit det sista steget går jag från till henne och kramar henne och ger henne en kyss. När vi drar ifrån så ler båda

- du är jättevacker, säger jag

- du med

agnes tar på sig sina skor innan vi går ut och vi sätter oss i bilen.

~ utanför restaurangen~

Vi kliver ur bilen och går in på den fina restaurangen. Vi ställer oss vid en kvinna som frågar vad vi heter för att sedan visa oss till vårt bord

-Enestad, säger kvinnan

Jag nickar.

-följ med här.

Vi följer efter kvinnan och hon visar oss till ett bord vid ett stort fönster.

Vi sätter oss ner vid bordet och kollar igenom menyn.

vi beställer vår mat, och 10 min senare kommer den.

Vi sitter och äter och pratar tills vi ätit upp.

Vi beställer en glass efteråt och sen går vi till stranden. Vi tar av oss skorna och går i vattnet.

- Agnes du vet väl att jag älskar dig?

Hon nickar.

- jag älskar dig också.

Agnes perspektiv

jag kollar runt om oss, inget kan bli mer perfekt än vad det redan är, jag vänder tillbaka min blick mot oscar.

Jag ser hur Oscar går ner på knä.

Han tar fram en ask och öppnar den. Där inne är en silverring med en liten pärla på.

Mina tårar börjar rinna

- jag vet att vi är riktigt unga, men jag kan inte tänka mig mitt liv utan dig. Vi har knappt varit tillsammans i ett år men jag älskar dig så jävla mycket. Agnes Johansson vill du dela resten av ditt liv med mig?

Jag får inte fram ett ord.

Jag nickar.

Han pustar ut. Han reser sig och drar på ingen på mitt ringfingret.

Mina tårar rinner ner från mina kinder.

Han kommer närmare mig och vi möts i en perfekt kyss, inget ord finns som kan beskriva känslan i min mage.

----------------------------------------------

Riktigt sämst men romantiskt kapitel, hoppas ni gillade det //Lovisa