Stjärnstenen

Det gröna draksmycket

Kapitel 3

När klockorna ringer för tredje sista gången skakar Nea av sig tankarna och skuter beslutsamt upp den tunga porten. Med en div smäll slår den igen bakom henne. Ljudet ekar mellan de höga stenväggarna. Först ser hon ingenting alls. Stjärnsalen har inga fönster som kan släppa in morgonljus. Det enda ljuset kommer från Stjärnstenen som står i sin hållare på altaret, långt där framme. Nea blinkar och låter ögonen vänja sig. Här är kyligt som i en källare. Salen är byggd av stora, skrovliga, svartgrå stenblock. Bara väggen på andra sidan altaret är blankporerad och slät. Där vid Stjärnstenen står mäster Fenel och väntar på henne. Det isblå skenet färgar hans ansikte och halsen tycks onaturligt lång ovanför den stora rocken. Han ser så sträng och oförlåtande ut, tänker Nea. Med ens känner hon sig ännu obehaglig till mods. Otåligt vinkar han åt henne att komma fram. Den stora stunden är inne. Nea rätar på ryggen och försöker samla sig. Det krävs både koncentration och inre lugn för att lyckas se något i skuggmönstret, det har hon förstått. Ljudet av hennes steg fyller den tomma salen. Det hjälper inte att hon försöker röra sig så tyst som hon bara kan. När hon når altaret stannar hon, med blicken fäst precis framför tåspetsarna på stövlarna.
- Jaha, flicka, säger han. Nu är det dags. Han gör en gest mot golvet på andra sidan altaret, framför den välporerade väggen, där stjärntolkaren har sin plats.
- Var inte rädd bara titta in i skuggmönstret.
Långsamt knyter Nea upp mantelbandet. Hon viker manteln noga och böjer sig ner för att lägga den vid sidan om altaret. Mäster Fenel stelnar till. Han stirrade med smalnade ögon mot drakhänget.
- Din mor..., säger han och det är som om han spottar ur sig orden. Hon har ingenting med det här att göra! Han gör en gest mot den glödande stenen.
- När du ger ditt liv till stjärnsalen måste du avsäga sig allt annat, säger han. Du kan inte längre bo nere i staden, med den där...
Han drar efter andan innan han forsätter.
- Att din far lämnade mig...lämnade stjärnsalen, är den största tragedin i Hammars historia, forsätter han så. Inte att han dog! Han dog en ädel död i kamp mot fienden, även om hans...hans förmåga inte räckte till för att rädda honom. Jag kunde inte ha handlat på något annat sätt. Det är inte mitt fel! Det är hon som...
Stjärntolkaren hejdar sig. Nea står orörlig. Hon har trätt snodden över huvudet och dröjer drakhänget i handen. Aldrig förut har hon hört honom tala så länge, och låta så hatisk. Att han skyller Edjan för att Belon lämnat Stjärnsalen, det begriper hon. Men vad menar han med allt andra? Påstår han att Belons död är Edjans fel? Och vad är det själv han inte kunde gjort annorlunda? Nea stirrar med vidöppna ögon. Mäster Fenels mun rör i ljudlöst, han tuggar på ord som inte hörs. Sedan sväljer han så att det stora adamsläppen hoppar. Alla ekon dör borta i salen. Bara ljuset och skuggorna leker över väggarna. Så pekar stjärntolkaren mot sten golvet. Gå och sätt dig, betyder det och Nea lyder. Först är hon alldeles för upprörd för att se någonting alls. Hon sitter med korslagda ben på de hårda stenarna och stirrar mot stenväggen. Mönstren som rör sig över den släta ytan kunde lika gärna vara solskuggor i en lövskog, så lite betyder de. Andas lugnt, manar hon sig själv. Den här stunden är för viktig för att hon ska låta någons ord störa. Hon får tänka på allt som hänt senare, efter provet. När jag är stjärntolkare måste jag noga vänja mig vid att inte ha så många vänner, tänker hon sammanbitet. Hon har inte funderat så mycket över det förut, men mäster Fenel håller sig alltid för sig själv. Någon annan stjärntolkare har hon aldrig träffat, men det finns flera vid de andra stjärnsalarna i Dahr. Utanför huvudstaden Demar, i stenfolkets starkare fäste, finns det rikets stora stjärnsal. Där hjälps två stjärntolkare åt - det är hu de som varnar kungen själv, om faran hotar. De har åtminstone varandra, och är nog inte lika ensamma som mäster Fenel. Hon vet att det är en man och en äldre kvinna, men hon har aldrig hört deras namn. De skickligaste stjärntolkaren av dem alla, stjärnmäster Chandir, har sin plats i stjärnborgen, en bit nordväst on Hammar. Där, bakom tjocka stenmurar, högt uppe på Himlabergets sluttning, förvaras den största av de tre stjärnstenarna. I stjärnborgen bor även tvillingsystrarna Agata och Reseda. De är båda lite svaga till förståndet, men har ändå Gåvan. Den sjunde stjärntolkaren, tänker Nea, det blir jag! Men i så fall måste hon visa mäster Fenel att hon kan se något i skuggmönstret. När hon blivit insläppt i stjärnsalen har det oftast varit för att sopa och damma. Bara vid några få tillfällen har hon fått sitta på den här platsen. Varje gång har hon sett bilder-svaga silhuetter av människor och djur som rört sig över väggen - men mäster Fenel har inte förklarat något för henne, eller sagt så mycket om det. Ingen av hennes vänner behöver göra sitt slutprov lika oförberedd som hon. Det känns inte rättvis, men Nea biter ihop och försöker koncentrera sig. Stjärnstenen verkar lysa starkare än någonsin tidigare, där den står bakom hennes rygg. Skuggorna riktigt virvlar fram över stenväggen. Nea har svårt att fästa blicken någonstans. Vänta lite, tänker hon. Ha inte så himla bråttom! Jag är bara nybörjare, jag hinner inte med!
- Ser du något? gläfser mäster Fenel otåligt. Berätta! Nea kan bara skaka huvudet.
- Nå, forsätter han. Allan kan inte ha min kraft. Några silhuettbilder, det räcker. Han låter mjukare och underligt nöjd på rösten. Nea skärper blicken, försöker bara fånga skuggorna, gitta silhuettbilderna bland dem. Jag ser ingenting, tänker hon förtvivlat. Ingenting alls! Vad ska hon göra om hon misslyckas, hinner hon tänka. Så slår det henne plötsligt. Tänk om hon gör fel när hon koncentrerar sig på själv skuggorna? Det är inte den hon ska se - synerna som stjärnstenen skänker visar sådant som händer långt, långt härifrån. Tänk om det är meningen att hon ska se bortom skuggorna? Inte på dem? Hon släpper alla försök att fokusera och låter blicken söka sig längre bort. Precis som om hon såg mot de höga bergstopparna i norr, ända till horisonten. Så händer det...Plötsligt virvlar skuggmönstret förbi henne. Det som är dyker rakt igenom det och kommer ut på andra sida, in i en ny och främmande värld. Och där står någon! Det är svårt att se hur mannen ser ut, för hans ansikte täckts av tatueringar i vildsint mönster. På huvudet bär han en krona av benknoter och ett halsband av tänder hänger kring hans hals. Den magra kroppen är underlig kritvit, som om han helt saknar i sina ådror. Han är klädd i ett par byxor av blankslitet läder och trots att han står med naken överkropp i ett landskap av snö och is verkar han inte frysa. Han liknar ingen annan Nea mött och han skrämmer henne. Mannen riktar blicken rakt mot henne och det tar ett darrande ögonblick innan hon förstår att han inte ser henne. Det är bara fjärrsyn, tänker hon. Det känns verkligt, med det händer någon annanstans, långt borta. Inte i stjärnsalen. Fast ändå kan hon inte låta bli att undra hon hon alls sitter kvar. Hon känner inte golvet under sig längre, men inte den kalla snön och isen heller. Det är som om hon svävar tyngdlös över marken. Mannen ger en korthuggen order, och två andra män kliver fram emot honom. De är klädda i päls och ylle och deras toppiga hjälmar skymmer ansiktena helt. Det är som klanerna uppe i norr klär sig, som som ibland kommer in över gräsen för att röva och plundra. Mannen med benkronan pekar mot något bakom henne. Han talar länge och mannen bugar djupt, men vad han säger vet hon inte. Han använder ett språk som hon inte kan förstå. Hur tar jag mig tillbaka, tänker Nea plötsligt. Paniken drar igenom henne - men så hör hon stjärntolkarens röst. Trots att han bara muttrar otåligt skär orden rakt igenom synen.
- Nå. Om du inre ser något idag så är det inte så farligt. Vad kan man begära, med den bakrund som du har. För ett ögonblick snurrar att omkring henne. Men en flämtning tittar hon sig omkring. Hon är tillbaka i stjärnsalen! Det verkar knappt gått någon tid alls. Mäster Fenel står kvar på samma plats. När han ser hennes ansiktsuttryck stelnar han till.
- Vad har hänt? frågar han och tar ett hastigt steg bakåt. Vad är det du har sett? Nea blinkar oc h försöker samla sig. Hon vet knappt vad hon ska säga - eller vad som har hänt.
- En...en man, stammar hon. Med tatuerat ansikte.
- Tatuerat? Frågar mäster Fenel och höjer ögonbrynen. Var silhuettbilderna så tydliga? Nea skakar på huvudet.
- Jag tittade bortom skuggmönstret, förklarar hon lika mycket för sig själv som för trollkaren. Jag förstod plötsligt hur jag skulle göra. Det var inte silhuetter längre - det kändes som om jag var där. Jag såg och hörde allt, precis som i legenden. Hon tror att mäster Fenel ska le. Någ måste han äntligen vara nöjd med henne! Men i stället stirrar han ner på henne under rynkade ögonbryn. Så rister han till i hela kroppen och börjar vandra fram och tillbaka vid altaret. Stjärnstenens sken är dunklare igen, glöden har dragit sig tillbaka längre in. Stjärntolkarens ansikte ligger i mörkret när han stannar upp.
- den där mannen, säger han. Berätta mer! Hur såg han ut?
Nea beskriver honom, så noga hon kan minnas.
- Han hade ett halsband av tänder, avslutar hon. Jag tror att det fanns människortänder på det också. Hon ryser. Mäster Fenel har vänt ryggen mot henne.
- Fanns Belon där, i din syn? Undrar han med hesstämma. Hans händer håller krampaktigt i kanten av altaret.
- Pappa? Utbrister Nea förvånat. Nej, bara mannen med benkronan och två klankrigare. Mäster Fenel drar ett djupt andetag, och sedan vänder han sig långsamt om. Nea tänker att han ska gratulera henne. Hon känner sig så stolt! Äntligen har hon förstått hur en stjärntolkare ska göra. Men mäster Fenel ser allt annat än gladare ut.
- Jag har hört talas om det här, säger han. Men jag trodde inte... Hans mun blev till ett smalt sträck.
- Den du har sätt är häxmästren, säger han. Nea stirrar på honom.
- Häxmästaren är död, säger hon undrande. Du besegrade honom, det vet alla. Mäster Fenel nickar stelt.
- Du har sett det förflutna, säger han och hans röst har blivit kall och sträng. Du är inte välkommen här längre, ge dig av!
- Men..., stammar Nea
Hon försår ingenting. Mäster Fenel lyfter händerna i luften. Han stripiga hår faller fram över ansiktet när han bugar mot altaret och stenen.
- Den som ser det förflutna kommer aldrig att se något annat, säger han mässande. En sådan Gåva är låst där för alltid, i det som varit. Den är ingen nytta, och ska kastats ut. Det som om han dömer henne, och ger henne ett straff. Nea kommer snubblande på fötter.
- Ge dig av! väser mäster Fenel i mungipan. Du såg häxmästaren - din Gåva är smutsig, förbannad och onskefull! Stenen vill inte ha ditt drakriddarblod här. Det är tydligt, och det borde jag förstått. Förvinn! Nea rusar genom stjärnsalen, hon glömmer sin mantel, hon kan inte tänka. Jag för inte bli stjärntolkare! Är det enda som dunkar genom huvudet, i takt med ekot av hennes snabba steg.