Stjärnstenen

Det gröna draksmycket

Kapitel 1

Nea drar upp benen under sig och kryper ihop i den stora korgstolen. Det är skönt att sitta här, i rummet på bottenvåningen, medan brasan flammar i den öppna spisen.
Utanför stugväggarna tjuter vinden. Den ruskar i halmtaket och rutorna i stugans enda fönster skallrar så att Nea tror att de ska gå sönder.
Det är bara eftermiddag, ändå är det redan skym- ningsmörkt. Hennes mamma Edja sitter djupt böjd över dagens arbete, nästan lite vindögd och med tungspetsen i ena mungipan. Med små, lätta rörelser fäster hon en grön ädelsten på plats och polerar sedan smycket en sista gång.
Så lägger hon ner sina verktyg och lyssnar mot den ylande vinden.
- Det är säkert vinterns sista snöstorm, säger hon.
- Hoppas det! utbrister Nea.

Våren borde ha varit här för länge sedan. Det är redan avslutningsvecka i skolan.
I morgon är den viktigaste dagen i Neas liv - men om stormen fortsätter blir hon tvungen att stanna hemma.
Stugan där hon och hennes mamma bor ligger bland hantverkshusen, på en av tvärgatorna vid Lilla torg. Skolan ligger i soldatkvarteren, borta i stadens äldsta del. Nästan alla Neas skolkamrater har sina hem där, innanför den höga stenmuren. Hur hårt det än blåser kommer de att kunna ta sig till skolan i morgon. Nea suckar.
Hon är den enda elev som inte ska göra sitt prov i skolbyggnaden. I stället måste hon fortsätta en bit längre bort, till Stjärnsalen. Där, på stenaltaret, står Stjärnstenen i sin hållare av smidesjärn.
Det är inte ofta mäster Fenel, Hammars ende stjärn- tolkare, prövar om någon duger till att bli hans lärling - och än så länge har han aldrig godkänt någon.
Nea vet att alla i hela staden kommer att hålla tum- marna för henne.
En pirrande oroskänsla växer i Neas mage och det blir plötsligt så svårt att vara stilla. Vad ska hon ta sig om hon inte blir godkänd?
Edja ler mot henne. Hon förstår varför Nea skruvar oroligt på sig.
- Det är ingen som begär att en lärling ska vara full- lärd, säger hon tröstande. Du behöver bara visa att du har Gåvan - och det har du ju redan gjort, inte sant?
Nea nickar, fast hon tror inte att mäster Fenel kom- mer att nöja sig med så lite.
Hon vill inte erkänna det, men han skrämmer henne. Hans blick är alltid så kyligt sträng, och inte någon gång under deras få lektioner har han verkat nöjd med henne, utan bara klagat över att hon inte ansträngt sig tillräckligt.
Jag önskar att han ville förklara så att jag förstår, tänker hon och sväljer hårt, men klumpen i halsen vill inte ge med sig.
- Din pappa skulle ha varit så stolt över dig, fortsätter Edja.
Nea tittar förvånat upp och ett nytt pirr, nu av ren lycka, drar genom hennes kropp. Innan hon föddes var hennes pappa också stjärntolkare och arbetade vid mäster Fenels sida. Tänk om hon själv en gång får ta hans plats, som har stått tom under så många år?
De sitter tysta en stund. Så släpper Edja ut sitt långa, blonda hår, som hon haft uppsatt under arbetet, ochfäster det i en enkel hästsvans. Med en belåten suck börjar hon städa undan inför kvällen.
Nea reser sig för att hjälpa till. Verktygen har sina platser på krokar och hyllor borta i hörnet. De små lådorna med slipade ädelstenar stoppar de undan på det hemliga stället, bakom en sten i skorstensmuren.
När Edja ska lägga ner det nya guldhänget i asken tvekar hon. Hon snurrar det några varv mellan fing- rarna. Så räcker hon det plötsligt till Nea.
- Varsågod, säger hon. Jag har gjort det åt dig. Du skulle egentligen få det efter provet - men jag kan lika gärna överlämna det nu. Kanske kan det ge dig tur i morgon, i Stjärnsalen. Nea drar efter andan. Aldrig har hon ägt någonting så vackert! Hon har ofta beundrat sin mammas smycken, men de är alldeles för dyrbara för att behålla. Utan pengarna som Edja får för dem skulle de varken ha råd med mat eller kläder.
Hängsmycket föreställer en drake. Den kröker hal- sen för ett språng upp i luften, och hela kroppen är fylld av små, små smaragder, tätt lagda som drakfjäll. Nea förstår omedelbart vad den föreställer.
- Det är Smaragd! utropar hon. Det är din drake! Det var hennes älsklingsberättelse när hon var liten,den om draken Smaragd och Edja, den unga drakrid- daren som övergav kungens hov för att stanna i staden högt uppe i norr.
- Är det sant att pappa lämnade Stjärnsalen för att få gifta sig med dig? frågar Nea utan att tänka sig för.
Hon ångrar sig genast, för Edja brukar bli så sorgsen när Nea frågar om sin pappa. Men Nea har inga egna minnen av honom, hon var bara några månader gam- mal när han dog, och Edja har ju själv nämnt honom alldeles nyss.
Nu ger hennes mamma ifrån sig ett kort ljud, till hälften ett gnyende, till hälften en lätt suck.
- Jo, så var det, säger hon. Det hade varit emot alla regler, det vet du. Belon kunde inte både vara stjärn- tolkare och gift med mig. - Men ...
Nea trevar efter orden.
- Kunde inte stjärnmästaren och adelsrådet ha gjort ett undantag? frågar hon sedan. Var han inte den skick- ligaste stjärntolkare som någonsin funnits? Edja skakar på huvudet.
- Låt inte Fenel höra dig säga så, varnar hon. Fenel räddade oss i kriget mot häxmästaren, glöm inte det.
Nea nickar allvarligt. Det var under den sista, våld-samma striden med häxmästaren som hennes pappa blivit dödad - innan mäster Fenel lyckats besegra ond- skan och räddat dem alla.
Med varliga fingertoppar stryker hon över smycket. - Berätta om hur det var förr, säger hon. Berätta om Smaragd och de andra drakarna, som du brukade göra när jag var liten.
Edja ler mot henne.
- För tusen år sedan fanns det en kung, börjar hon. Han hette Leje och ...
- Nej, avbryter Nea. Jag ångrar mig! Börja från bör- jan. Börja med legenden om Stjärnstenarna.
- Det är inte min berättelse, protesterar Edja. Den tillhör din pappas folk, inte mig.
- Men snälla, ber Nea. Jag är också en av stenfolket. Edja nickar. Hon sätter tillbaka stenen i skorstens- muren och borstar hastigt av den.
- Visst är du det, säger hon sedan.
Hon flyttar det tända ljuset från arbetsbänken till matbordet och öppnar dörren till skafferiet. En kall vindpust drar genom rummet.
- Vad säger du om det här? frågar hon över axeln. Du berättar den för mig, nu medan jag lagar till kvällsmat, och så berättar jag om drakarna senare i kväll.Nea nickar. Hon behöver repetera vad hon känner till om Stjärnstenarna. Man vet aldrig vad mäster Fenel kan välja att fråga om, tänker hon och sätter sig på den lilla pallen framför brasan.
- En gång i tidernas morgon föll fyra stenar ner från himlen, börjar hon högtidligt. Alla stenarna lyste av ett inre sken, lika isblått som stjärnljus om vintern. Där- för kallade människorna som hittade dem Stjärnstenar. Men en av stenarna låg som ett tomt äggskal på mar- ken. Den hade krossats, fast ingen vet hur eller varför.
Nea hoppar till när hennes mamma plötsligt dunkar en lök i skärbrädan.
- Kraften i stenen hade kommit lös, säger Edja med ödesmättad röst.
Med ett svepande knivhugg delar hon löken mitt itu. - Den fick alla att jämra sig och gråta, säger hon. Så vänder hon sig om och håller en lökhalva tätt under Neas näsa.
De skrattar högt medan Nea kämpar för att komma undan den stickande lukten.
När Edja ger upp och återvänder till matlagningen blir Nea snabbt allvarlig igen.
- Men det är på riktigt, mamma! säger hon ankla- gande. Kraften är farligare än något annat. Ingentingkan överleva i dess närhet. Den höll på att förstöra hela världen - och så, plötsligt, var den bara borta! Ingen vet vad som hände, eller vart den tog vägen.
Nea sätter sig till rätta igen medan Edja hackar löken fint och blötlägger den torkade svampen.
- Ingen vet vad Stjärnstenarna är för något, fortsät- ter hon. Men det finns massor av berättelser om dem. I somliga sägs det att stenarna innehåller stjärnors själar, som blivit instängda av misstag när världarna skapades. Andra påstår att det är demoner som fängslats i stenar- na, för att inte kunna göra skada - och att den som vet hur man härskar över sådana skulle få oändlig makt om de släpptes fria igen.
- Demoner och stjärnsjälar, säger Edja och fnyser. Du vet vad jag alltid har sagt! Det är rena sagor som berättas för att skrämma oss, så att ingen ska slå sön- der en sten av ren nyfikenhet. Kraften i Stjärnstenarna är tillräckligt farlig som den är, det borde var och en förstå!
Nea nickar.
Dessutom borde väl hennes pappa och de andra stjärntolkarna ha märkt ifall stenen innehöll en demon som ville dem illa, tänker hon.
Hon har ingen att fråga. Den ende som kan veta ärmäster Fenel, och han skulle bara skjuta frågan ifrån sig. Det är som om han tycker att hon är dum när hon inte förstår allt med en gång och av sig själv.
Om hon lyckas i morgon blir hon mäster Fenels lär- ling - kommer han att avslöja mera om Stjärnstenarnas hemligheter då?
- Glöden i stenen ger inget stadigt sken, förklarar hon tankfullt. Den virvlar och pulserar, och kastar slingrande skuggor och ...
- Tänk att du har sett den, med egna ögon! utbrister Edja. En av de riktiga Stjärnstenarna.
Hon har börjat röra i grytan, och nu viftar hon med träskeden medan hon pratar.
- Min lilla unge, en stjärntolkare, fortsätter hon. Det är nästan omöjligt att förstå! Nea kan inte låta bli att fnittra. - Lyser stenen i Stjärnsalen fortfarande lika starkt som när den hittades? frågar Edja nyfiket.
Hon får ett längtansfullt uttryck i ansiktet. Ingen utom stjärntolkarna, och barnen vars Gåva ska sättas på prov, släpps någonsin in i Stjärnsalen.
- Du kan inte använda den för att göra smycken! utbrister Nea förfärat.
Stjärnstenen har inga likheter med de vanliga ädel-stenarna Edja slipar. Juvelerna är vackra, och de glittrar och skimrar - men de är bara döda ting. Stjärnstenen känns som någonting levande, inser Nea plötsligt.
- Nej, det förstår jag, säger Edja med eftertryck. Men tänk om jag bara fick se den ...
Nea himlar med ögonen. Så reser hon sig från pallen för att duka.
Edja har rätt, det är verkligen otroligt. I morgon kommer hon att sitta i Stjärnsalen, och försöka tolka det hon ser i skuggorna, precis som hennes pappa bru- kade göra.
- Fortsätt, uppmanar Edja. Berätta om stjärntolkar- na!
- Det tog tiotusentals år innan någon upptäckte Gåvan, säger Nea. Den första stjärntolkaren var en läkekunnig kvinna, en byhäxa. Hon hade hittat en av stenarna, och gömde den i sin stuga. Skuggorna som stenen kastade fascinerade henne och hon tyckte sig se saker i dem, människor och platser där hon aldrig varit. Först trodde hon att det var drömbilder - men sedan förstod hon att det hon såg var verkligt. Hon kunde till och med höra vad människorna pratade om!
Edja lyfter grytan från elden och ställer den mitt på bordet.Den general som har en stjärntolkare i sin tjänst, och vet vad fienden planerar, har stor fördel när strider bryter ut, säger hon allvarligt. Nea nickar.
- Det var det kung Leje insåg, säger hon. Ja, han var förstås inte kung på den tiden, bara en vanlig pojke som bodde i samma by som häxan. När han fick veta vad Stjärnstenen kunde göra, gav han sig ut i världen för att hitta de andra båda stenarna också. Med deras hjälp enade han landet, och han blev den allra första kungen i Dahr! Han gav sina soldater i uppdrag att vakta över Stjärnstenarna. Det uppdraget har de skött i tusen år nu. Nea tystnar.
Ända sedan kung Lejes tid har stjärntolkarna hämtats från soldaternas familjer. De har varnat människorna i Dahr för hotande faror - och om hon lyckas i morgon blir det hennes tur att lära sig den viktiga uppgiften.
Nea biter sig lätt i underläppen. Utan att säga något mer sätter hon sig på sin plats vid bordet.
Det ångar från grytan, men den är bara halvfull. Det finns inte mycket att äta, så här i slutet av den långa vintern. Några rotfrukter och lök, torkad svamp och lite hårt saltat fläsk, det är allt som är kvar i skafferi- et, och det är samma sak för de flesta här i Hammar.Inte förrän isen på Dahrfloden smält kan fartygen från slätten i söder, och huvudstaden Demar, segla ända hit upp till landets norra gräns. Men just i dag spelar maten inte så stor roll. Nea är ändå inte hungrig. Hon flyttar runt svampbitarna på tallriken.
- Har du tänkt på att det nog är därför soldater- na kallar sig för stenfolket? säger hon. För att de fick Stjärnstenarna att ta hand om. Edja rynkar pannan.
- På kung Lejes tid var det adelsfamiljer som ledde arméerna, säger hon. Det var till oss han överlämnade stenarna, och vi var lika mycket stenfolk, vi också.
- Ja, jag vet! säger Nea och gör en grimas. Men sena- re övergav adelsfamiljerna ansvaret för stenarna, och valde drakarna i stället. Ingen här tycker att det är något att vara stolt över.
Edja ger upp ett storskratt.
- Det var nog klokt av den kung som levde då, att inte ge adeln makt över både drakar och stenar, säger hon. Min far är stolt så det räcker och blir över! Han behöver inga lysande stenar för att tro att han är den viktigaste personen i hela världen.
Edja har inte träffat sina föräldrar sedan hon gifte sig med Belon, det vet Nea.Nu tittar hon på sin mamma. Hon ser trött ut, och fast hon inte är gammal har hon ett par djupa bekym- mersrynkor i pannan. Det är underligt att tänka sig att hon växt upp i Demar, i ett av adelspalatsen nära kungens slott. Att hon varit drakriddare, och flugit över hela riket på ryggen av en drake.
Belon fick lämna Stjärnsalen - men Edja förlorade både sitt hem och sin drake Smaragd när hon flyttade hit upp till det kalla nord.
De måste ha älskat varandra så mycket, tänker Nea med en varm känsla i hjärtat.
Senare, uppe i det lilla sovrummet under taknocken, stoppar Edja täcket tätt om henne.
- Det är redan sent, säger hon. Du behöver sova, för att vara utvilad i morgon. Jag ska berätta legenden om drakarna en annan kväll, jag lovar! Nea nickar och kryper ihop i sängen. Beslutsamt skjuter hon undan alla tankar på mor- gondagen. I fantasin ser hon Demar framför sig. Huvudstaden är byggd på ett toppigt berg, och högst upp ligger kungens slott och alldeles bredvid finns drakstallet.
Det är där de åtta drakarna bor; Bleke, Röde, Letta, Bella, Svärta, Moln, Smaragd och Sky. Varjeadelsfamilj har sin egen drake att ta hand om, och de har döpt dem efter färgen på drakfjällen.
Nea har aldrig varit i Demar, men hon har sett dra- karna många gånger. När hon var liten brukade de komma flygande, för att hjälpa stenfolket här i norr att spana efter fiender vid gränsen.
Nu är det flera år sedan de syntes till, men hon har inte glömt dem.
Medan Nea föreställer sig hur hon svävar fram på ryggen av den gröna draken Smaragd somnar hon.